Sven Hambergs kusin Solveig hade två grabbar ungefär jämnåriga med mig. Det var mellan en och två kilometer från deras gård till Solhem. Vi brkade leka  när Anna och jag hämtade mjölk, ägg eller vad nu kunde vara. Det hände väl också att vi hälsade på bara för att.

En dag ringde telefonen. Solveigs man var på väg hem på sin lättviktare, 98 kubiks motorcykel där motor och bensintank var monterade på en herrcykel med 28 tums ballongdäck. Krävde inget körkort. Kunde komma upp i 70 km/timme. Var inte särskilt stabil men den här gången handlade det inte om stabilitet.

Framgaffeln gick av. Fritt fall framåt från full fart till tvästopp. Föraren dog på stört.

Det här var ju ett samtalsämne länge. Själv körde jag lättviktare i sängen innan jag somnade och  framaxelbrott med fall framåt ingick. Många år senare skulle jag göra en närmare bekantskap med lättviktare.

Conny Persson, Pias kusin:

Hur kan det vara så jobbigt att rulla nerför Åreskutan?
Träningsvärk i tummar händer och lår !
Men det var det värt – väldigt roligt !

Arto:

I min ensiffriga ungdom tyckte en kusin att vi skulle cykla till en handelsbod vid den nordgående åsen mellan Uppsala och Björklinge. Godis lockade, kusinen var stadd vid kassa. Sista etappen var med mina ögon mätt tvärbrant. Jag hade ännu inte lärt mig stanna cykeln kontrollerat. Helst skulle det finnas en låda att sätta foten på.
Det fanns ingen låda. Färden gick fortare och fortare och till slut fann jag ingen annat utväg än att lägga mig i sidled med cykeln till priset av ett ringformat blodrött spår i höjd med naveln.
Kusinen blev så rädd att han cyklade hem till Bredåker som ligger strax norr om Gamla Uppsala.
Själv tog jag mig med cykel till mormor och morfars snickeri i Fjuckby.
Med detta sagt ska man veta att det är en viss höjdskillnad mellan Åre och den aktuella grusåsen till Åres fördel men till cyklistens nackdel.