Tavastvägen

Tavastvägen som vi bodde på låg vid den röda pricken längst upp till höger. Den gröna linjen är vägen till skolan.

Den vackraste flickan av alla hette Anja. Anja hade långt blont hår och var den givna Lucian i klass 2 och 3. Ett tag fick jag för mig att jag skulle visa mitt  intresse. På väg hem sprang jag förbi Anja, stannade vid ett skyltfönster. När Anja gått förbi sprang jag om henne igen till ett nytt skyltfönster och så vidare men det gav inte mycket resultat så det hela rann ut i sanden.

Vid det gula krysset fick jag erfara att den enes bröd kan bli den andres död. Det var där jag blev överkörd av en kooperativ brödbil. Inte för att den var kooperativ utan för att jag sprang ut i gatan utan att se mig för tillräckligt. Vaknade i ett rum jag inte kände igen. Tyyne var där tillsammans med Siiri, en väninna som jobbade sim kock på en båt. Tyyne berättade att jag hade yrat om mamma innan jag vaknade. Jag hoppadess att det var Anna jag hade ropat på. Ville inte att jag hade ropat på Tyyne. Lika lite som jag ville prata finska under mina två första år i Helsingfors.

Min räddning fann jag vid den röda pricken längst upp till vänster, Berghälls Bibliotek med läsesal och bokutlåning. Där satt jag i stort sett varje ledig timme. Jag fick tillgång till ungdomsavdelningen. Indianböcker var fortfarande aktuella liksom böcker om djur som betedde sig som människor, klassiker som Greven av Montecristo, De Tre Musketörerna, Jack Londons Varghunden bland andra. En bok utspelade sig i Australien. Kommer inte ihåg vad den hette men hjälten blev nergrävd i en myrstack. Han klarade sig.

Färden till Helsingfors gick per båt från Stockholm. På den tiden var Gamla Stan kajen för Finlandsbåtarna. Tullen hade sin kontroll i envåningsbyggnader, den fanns plats att parkera. Båten var inte speciellt stor. Det räckte med en landgång som lyftes fram för hand av ett par gubbar. Gångdäck var bara obetydligt högre än kajen. Högst en par tre bilar som lyftes ombord med kran fick plats. Osmo var min fasta punkt. Vi reste i däcksplats och det var verkligen däcksplats.

Vi hittade varsin tältstol typ solstol som vi ställde upp under ett  tak. Det hade tre väggar men var öppet akteröver. Vi var utrustade i vinterkläder och hade varsin filt. Resan skulle ta 24 timmar. Det var kallt. Det var långtråkigt

Vi hade smörgåsar och saft. Turades om att gå på toa. När Osmo var på toa kom en finlandssvensk man med fru. Mannen brydde sig inte om att jag sa att stolen var upptagen. Däcksstolarna var till för alla. Frun skämdes. Mannen satt kvar även när Osmo kom. En stor knöl.

Men vi kom fram så småningom. Det som sitter kvar är hissfärden från gatunivå till våning 7. Då Osmo sa att “så är man hemma igen” och jag i tanken försökte hålla med men det kunde jag inte. Jag var inte hemma. Jag var i en lägenhet på ett rum och kök med sovalkov. Köket var för matlagning, äta fick man göra i rummet som också var Tyynes och Paavos sovrum. Varje kväll ställdes där upp en tältsäng och två träbockar på vilket lades två två meter långa runda “stockar” som satt ihop med markistyg. Där skulle Tyyne sova. Vi tre bröder höll till i sovalkoven, en våningsäng och en vanlig. Det fanns en toalett med tvättställ. En gång i veckan gick alla till bastun som det fanns minst en av per kvarter. Läggdags var 1900. Jag vet inte hur många nätter jag borrade ner huvet i kudden under täcket för att dölja den gråt som kändes som den skulle kunna spränga bröstet.

I gryningen kvittrade Tyyne “Kuckeli ku, klockan är sju”. Då var det dags att vakna. Som en följd av bombningarna fanns det inte tillräckligt många skollokaler. Osmo och Kari hade tur, deras klasser hade förmiddagspass. Min klass började efter lunch. Det var en lång och tråkig förmiddag men det gav ju tid att läsa.

Nio månader till den sista maj året därpå. Sista maj var den dag då sommarlovet började i Finland. Sista maj blev den dag vi åkte hem till Sverige.

Från Idrottsgatan på andra sidan Fyrisån kunde man se två skolor, den ana för blivande folkskollärare, den andra för gymnasieingenjörer. Den senare pekade Sven på och sa att den ska du gå på men det skulle jag inte alls. Jag skulle skicks tillbaka till Finland.

Det är fortfarande svårt att skriva om detta.

När jag gick första klass i Uppsala hade Kari redan rest till Finland. Hjälpsamma bekanta övertalade Tyyne att han givetvis skulle gå i finsk skola vilket gjorde att Kari fick gå om klass 2 när jag gick klass 1. Tyyne och Kari hälsade på i början av sommaren. Då gjorde Hambergs och Svallins en utflykt i två bilar, Siljan runt, en heldagsresa  Dalarna. Jag blev inte riktigt klok på vem tanten var som Kari kom med. Dessutom pratade Kari lite lustigt. Finskan hade färgat av sig.

Kari och jag kom på ett sätt att fördriva tiden och, visade det sig, driva Sven mot vansinnets gräns genom att till en enfaldig melodi sjunga tvåstämmigt om sånt vi såg under resans gång:

En ko en ko en kokokoko

En häst en häst en hä hä hä häst

ett hu ett hu ett hu hu hu hus och så vidare tills Sven exploderade och det blev tyst i bilen

Rundan gick bra. Tyyne och Kari reste tillbaka till Helsingfors. Jag blev kvar i Uppsla men jag tror inte att jag riktigt fattade att det var tillfälligt, inte förrän det var en eller ett par dagar kvar.

Då grät vi ifloder alla tre.

Uppsala i mitt minne var tvåvånings trähus de flesta med toalett utanför bostaden. Ett dass per våning var lyx.

Vår trerummare på Idrottsgatan 8 var höjden av lyx. Nybyggt med badrum, modernt kök enligt den tidens mått för att inte tala om öppen spis.

Till Nannaskolan tog man sig antingen med spårvagn till Stortorget och en kort promenad tillbaka längs järnvägen eller så cyklade man. Hade man inte registreringsskylt på cykeln kunde man bli stoppad av polis och bli bötfälld.

I ett grannhus bodde Lars, min första och bästa kompis i Uppsla som jag kastade en stor sten i huvudet på.

På andra sidan Lars gata låg två gamla tegelbruk, nedlagda men mycket fanns kvar. Till exempel en hög med aska som var väldigt speciell. Slängde man en sten i askan slog det upp an kvast av glödheta partiklar som dalade ner och slocknade. Gnistregnet tog aldrig slut men en olycka hände så lätt.

En tre fyra hus från oss låg korsningen mellan Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan. Där höll ett litet gäng ungdomar till varav en, ledaren, idag skulle ha varit Sverigedemokrat eller medlem i Bevara Sverige Svenskt, BSS.

Mer än en gång blev jag jagad av honom, en gång ända upp i Lars trappa. Då blev jag så rädd att jag kissade på mig.

Men det hände trevliga saker också. En sommardag med strålande sol fick jag följa med Lars mamma och pappa och en morbror på utflykt per cykel med filtar, saft, kaffe och bullar. När de var färdigfestat berättade morbrodern en spökhistoria.I denna solstrålande miljö lyckades han skapa verklig spökstämning.Imponerande!

Jag har inget minne av att jag stammade under mina år i Sverige. Men jag hade uppenbarligen stammat tidigare eftersom Tyyne i ett brev till Anna frågar hur det stod till med mitt tal. Tydligen hade jag stammat kraftigt under mina tre första år.

När jag hade kommit tillbaka till Helsingfors och skulle börja i andra klass stammade jag i vissa situationer. P och K var de svåra ljuden. Tyyne skickade ner mig till mjölkbutiken för att köpa en gaspolett. I stället kom jag hem med ett franskbröd som på finska heter polakka.

Kommer väl ihåg hur p p po po po pol pol pol polakka i stället för poletti. Fick gå en gång till.

Stamningen satt i upp i realskolan. Den märktes i första hand av i samband med namnupprop. ArtoKaKaKaKaleviKaKaKaKaipainen.Kan inte påminna mig att den var till större besvär.

Kan det vara så att den osäkerhet som rådde under de första åren på 1940-talet med brister i försörjningen av i stort sett allt, ved, vatten, el, mat byggde upp en oro hos de vuxna som smittade av sig på barnen?

Oron var berättigad. Min bror Osmo var inbokad på ett tåg till Sverige men nånting hade blivit fel. Hans avresa fick skjutas upp ett dygn. I Tammerfors låg resterna av det tåg Osmo inte kom med. Alla dog i en bombträff.

Det fanns anledning till oro.

Solhem, Det var där min bror Kari och jag lärde oss att gå vilse i skogen och hitta rätt igen. Det var där jag lärde mig åka skidor både plant och i den lilla backe som fanns bakom Korsnäs. Det var där jag ställde upp som villebråd när Rolf och Osmo kastade skidstavar vid mina fötter. Det slutade med en skidstav i knäskålen. Sängläge med ont ben och någon grad feber. Det var där vi tog en genväg genom skogen och blev jagade av en flock kor. När vi ökade farten ökade korna farten. Till slut sprang vi i full korriär, hoppade över grinden. Cyklarna hämtade vi när korna, eller om det var kvigor, ledsnade på att vänta , skingrades till att söka matnyttigare saker att göra.

Det var under den här tiden jag lärde känna Tom Puss, en modig katt tecknad avToonder  en belgare publicerad i Dagens Nyheter. Av någon anledning      hade vi DN. Kan inte ha varit särskilt vanligt, det fanns ju UNT, Uppsala Nya Tidning.

Tom Puss hade en stor björn, Bumble som kompis. Tillsammansskulle dess två besegra den elake Professor Getskägg som höll till i en vulkan där han utvecklade och tillverkade robotar som Getskägg tänkte använda till att erövra hela jorden.

Mycket mer spännande än Jönssons Katt i Såningsmannen

En annan julklapp ett år var en sats Meccano som man kunde skruva och muttra med skapandes patenterbara tekniska lösningar på problem och behov som ännu inte hade upptäckts.

Sven hade börjat som resande säljare. Anna och Svens brevväxlade och många brev finns kvar. Innan skolstarten flyttade vi till Idrottsgatan 8 i Uppsala, den första röda pricken på bilden. Den andra blå pricken är Folkungagatan 2C som blev Annas och Svens adress  tills det blev dags att flytta till ett äldreboende  runt sekelskiftet.

Våren 1947 flyttade vi till  Annas föräldrahem Fjuckby i Ärentuna församling. Ärentuna kyrka låg Anna varmt om hjärtat. Där hade Anna döpts, gått i skola, konfirmerats gift sig. Dessutom fanns där Mormor och Morfars familjegrav. Efter en nära anhörigs död förväntades åtminstone kvinnorna vara svatklädda upp mot ett år och graven skulle vårdas med ogräsrensning och färska blommor. Anna levde upp till den traditionen

Mormor och morfars familjegrav låg i den vänstra gravstensraden på bild. . Innan skolstarten flyttade vi till Uppsala till Idrottsgatan 8, den första röda pricken på bilden. Den andra blå pricken är Folkungagatan 2C som blev Annas och Svens adress  tills det blev dags att flytta till ett äldreboende  runt sekelskiftet.

Men dit var det långt och mycket vatten skulla rinna under Fyrisåns broar.

Mitt första skolår gick jag i Nannaskolan som då var sprillandes ny. Fönstren till vänster om vinkeln en trappa upp, där låg mitt klassrum.

V Gurra eller Gustav V har jag inte träffat

                     Gurra V Pinne däremot dvs Gustav VI. Träffat och träffat. Det var väl ett par hundra personer som träffades i ett cirkustält när det var invigningslunch med anledning av kärnkraftverket Oskarsahamn 1. Då satt jag vänd mot kungen med en bordsrad mellan oss. Kungen däremot satt med ryggen mot mig. Troligen beroende på felaktig information till den adjutant som hade hand om bordsplaceringen.

    Arvprinsen Gustav Adolf har jag inte träffat men jag lyssnade på nyheterna om hur Dakotaplanet han omkom i på Kastrup beroende på att någon hade glömt något handgrepp under startrutinerna. Men till skillnad mot när Per Albin dog grät jag inte denna gång. Är jag måhända innerst inne republikan? Men, jag skulle aldrig rösta på Trump,

Karl XVI däremot, honom har jag både sett och träffat. Det senare vid ett kungabesök på Forsmarks kärnkraftverk. Såg honom  tillsammans med Drottning Silvia gjorde jag på Hotel Camino Real i Mexico City. Då var kungafamijens allt-i-allo Elisabeth Tarras Wahlberg tämligen ny i sin roll. Sverige hade en industridelegation på besök med Marcus Wallenberg, Lars Halle Asea-Atom, Anders Wall med flera. Wallenberg fick åka hem i förtid. Mer än 80 fyllda blev den tunna luften för mycket eller “för litet”.

Vid ombordstigning på flygplanet sätter jag mig till rätta på den billigare sidan av skynket då jag ser en man jag känner. Ett glatt hej från mig ger ett hej tillbaka men med något tomt i blicken. Anders Wall Beijerinvest.

Tredje gången jag såg Kungen var på ett hotell i Västerås. Pia, Sven Bergqvist och jag var där med ett femtiotal journalister,  medlemmar i Mellansvenska Publicistklubben. Sigfried Leijonhufvud var deras ordförande. Efter middagen gick vi tre till baren. Den var tom men vissa bord var upptagna enligt ett par sköna damer som väntade på bättre tider. Så småningom kom det in ett gäng herrar som sätter sig. Plötsligt säger Sven “Är det inte kungen som sitter därborta?”.  Som Martin Ljungs “Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta?). Sven hade rätt. Det var kungen och han hade med sig Archibald Hamilton, Noppe Lefwenhaupt med flera och, har vi lärt oss långt efteråt, de sköna damerna var kaffeflickor. Även SÄPO var med. Underliga äro kungens vägar. Och underligare var att ingen av de femtio journalisterna skrev en rad om detta.

Drottning Silvia såg jag första gången i rulltrappan på nuvarande Kulturhuset vid Sergels torg. Då var det tillfälligt riksdagens lokal medan riksdagshuset renoverades, Skulle nästan kunnat peta på henne om det inte hade varit för fyra säkerhetsmän, James Bond Light, två före och två efter.

Andra gången var som sagt i Mexico City.

Tredje gången var när vi , Pia och jag, var på Nobelmiddag i Blå Hallen Stockholms stadshus.

Jag hade varit delaktig i planeringen av en internationell kvalitetskonferens som avslutades med en Nobelmiddag efter samma meny som hade använts något år innan. Det var ganska pampigt med dryga tusen deltagare. Vid bordet framför oss satt Silvia, Percy Barnevik med flera men – Barnevik fick inte heller Silvia till bordet

Första gången jag “upplevde” Victoria var den 14 juli 1977. Mina söner Markus och Mikko och jag seglade genom Fårösund på väg till kalkhamnen Slite på Gotlands östra sida när artilleriet började skjuta med anledning att Sverige fått en prinsessa som så småningom döptes till Victoria som ännu längre fram i tiden blev Kronprinsessa.

Ännu längre fram i tiden var vi på samma konferens i Malmö till stöd för hjärnforskning. Vi satt på samma rad 6 stolar från.

Dessutom har jag flugit från Seoul till Tokyo i sällskap med Prinsessan Lilian, Prins Bertil samt Gunnar Eriksson huvudägare i Facit Åtvidaberg och ledamot i Olympiska Kommitte’n.

Vi fyra var de enda i första klass men det är en annan historia.

Under detta besök träffade jag Reefat El Syed. Det var innan han blev Reefat med hela folket. Jag frågade vad han var intreserad av, samarbetsparteners inom läkemedelsbranscehn. Ungefär då blev Fermenta den börsraket som växte sig tillräckligt stor för att kunna lägga bud på P G Gyllenhammars Volvo. Affären fick aldrig slutgiltig prövning . Den stöp på att Reefats doktorshatt visade sig vara falsk.

Att vara barn på 40-talet när det inte fanns TV och inte mycket till radio var annorlunda än nu. Barn förväntades göra som vuxna sa. Ett exempel var långfredagen som fått sitt namn av att för barn var den väldigt lång. En dag blir det om man ska sitta på en stol från det man vaknar tills det är dags att lägga sig igen. Den underhållning som bjöds var att gunga med benen

Så vuxna brukade ta chansen att skratta åt andra. Några exempel:

Vi hade av någon bortglömd anledning åkt taxi till Uppsala, 4 mil. Taxi på den tiden hade flera benämningar, droska, taxi eller taxameter som brukade  förkortas till taxa..

Jag var exalterad över resan till Uppsala. Berättade om den med inlevelse och glädje. Alla vuxna brast i skratt. Jag fatttade ingenting. Vid besök hos en grannnfamilj lockades jag att berätta historien en gång till. Samma reaktion för att detta kloka och vackra barn hade åkt till Uppsala i en taska. Taska var ordet och jag insåg att det var inte historien man skrattade åt utan mig.

Sven började något år efter att jag kom att arbeta som försäljare, resande för ett bokverk som hette Lantmannens Bok. Sven tränade sin presentation och vässade sina argument efter material han fått från förlaget men med mig som kund. Jag lärde mig vad som skulle sägas. En gång när farfar Viktor och jag var ensammma hemma satt vi oss i Viktors kontorsrum. Då tänkte jag se till att farfar blev  en riktigt duktig säljare. Så jag körde programmet med inlevelse. Vi blev överraskade av ett stormande jubel utifrån. Det var en handfull manliga släktingar som hade lyssnat ett bra tag.

Det verkade vara ännu roligare än att åka taska.

Men det var inte bara barn som blev skrattade åt. En sommar hade Anna köpt en mörkblå klänning som på den blå bakgrunden hade många, väldigt många, små röda hus med gulliga små fönster som släppte ut det varmt gula, gulliga ljuset. Stora syster Eva hade ett genomträngande skratt och hennes son Sixten var inte sämre. De förenades i ett högt, ihållande och oavbrutet skratt. Inte alls den reaktion Anna hade väntat sig när vi startade den två mil långa cykelturen från Solhem till Fjuckby snickerifabrik i Ärentuna. Anna tog mig på cykeln och trampade hem igen.

Anna kände sig kränkt och där passade ordet kränkt verkligen in.

Storasystrar är verkligen inte att leka med, då heller. Åtminstone inte alla gånger