Ensamkommande är fortfrande ensamkommande. Mamman, oftast är det mamman som skickar igäg sitt barn trots alla gånger mamman sagt att vi ska aldrig skiljas. Min mor ocj jag besökte vår hemstad Viborg när striderna tillfälligt var nerlagda, _Ett  vykort med hälsningar från det glada Viborg påminner

Vad är det som gör att mammor ändrar sig, skickar iväg sina barn? Är det hoppet att barnet ska få det bättre eller att mamman ska slippa höra barnets gråt?

Jag fick en bilderbok när jag sattes på tåget. Den bilderboken rev ett annat barn sönder när jag sov. Ingen kunde trösta mig för det.

I Tammerfors stod ett utbombat tåg utan överlevande barn, min äldsta bror skulle ha varit där men han hade missat tåget med ett dygn. Inga minnen från resten av resan. Jag hamnade hos Anna och Sven Hamberg i Solhem, -Viksta,  tre år gammal 1943. Jag lär ha suttit under köksbordet. Kommer fortfrande ihåg funkishusets planlösning. Egentligen skull jag placerats hos Söderlunds, Hugo med fru. Hugo jobbade för Ivar Svallin på bryggeriet men Hugo med fru ville ha en flicka så de valde en pekingeser i stället. En tik.

1948 var det dags för nästa trauma, resa tillbka till Helsingfors eftersom Finland behövde sina söner. Tio år tog det innan jag kunde flytta “hem” till Sverige igen