Vet inte varför men plötsligt upptäckte vi Svenska teatern. Även den inom kort gångavstånd och, dessutom billigare än bio, åtminstone om man valde att sitta på tredje raden.  Sitta förresten. Från tredje raden var många av platserna utan möjlighet att se om man satt. Det hände att vi såg föreställningen stående.

Perpektivet på skådespelarna blev verkligen “von oben”.

Två pjäser sitter kvar i minnet. Den ena var Anne Franks Dagbok, Den andra var Hans Nåds Testamente. Kari och  jag hade ett år en klasskamrat som var son till Svenska Teaterns chef som dessutom spelade Hans Nåd med flera roller.

Teaterintresset har hållit i sig.

Först på Uppsla Stadsteater som under 1960-talet var drivbänk för skådespelarfrön som Stig Grybe, , Ernst-Hugo Järegård, Bibi Andersson, Tor Isedal….. Men,

Teaterintresset sattes på sparlåga i samband med revolterna 1968. Den då enligt vänsterrörelserna politiskt korrekta teatern var vare sig intressant eller njutbar. Den enda teateraktivitet jag såg i Västerås var med mina söner Mikko och Markus. Vi skulle se mumintrollen med Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson. Något hade gått fel i marknadsföringen. Salongen för fylld med förväntansfulla barn. Ridån går upp, in kommer Lasse och Birgitta som börjar köra en växelmonolog med mumintema. Barnen blir allt mer otåliga, eftr ett tag börjar åhörarna gå mot utgången. Föreställningen tog förmodligen slut innan slutet. Jag vet inte.

Vi hade redan gått.

I Västmanlands Läns Tidning dagen efter uttalade sig Pöysti och Ulfsson. Den föreställnng de hade åtagit sig var inte alls tänkt för barn.

..