Minne! Jag har tappat mitt minne!
Är jag svensk eller finne?
Kommer inte ihåg…

Men jag kommer ihåg att en kväll när jag lagt mig på ovanvåningen i Solhem hörde jag att Anna och Sven hade himlans roligt. Vet inte vad dom höll på med men oj vad dom skrattade. Jag blev mer och mer avundsjuk och mer och mer ledsen. Till slut brast jag i gråt. Och på små barns vis grät jag väl högre och högre. Till slut lyckades jag. Anna och Sven kom upp och undrade vad som stod på. Jag berättade om något jag hört på nyheterna under dagen. Statsminister Per-Albin Hansson var död. Så grät jag en skvätt till. Föräldrarna undrade varför jag grät över det. Han hjälpte Finland sa jag.

Långt senare togs en liknande händelse upp i en deckare av pseudonymen Bo Balderson. I den kommer en statssekretare in från ett veritabelt störtregn som gjort statssekreteraren genomvåt från topp till tå. Rasande över läget tar statsekreteraren en Dagens Nyheter ur tidningshyllan och börjar frenetiskt riva sönder den för att få torkmaterial att stoppa i sina våta skor.

Tage Erlander råkar se detta och ser också att tidningen är dagens nummer som går till ett hårt angrepp mot Erlander och hans regering. Erlander blir rörd över Statssekreterarens uppenbara lojalitet. På stående fot beslutar han sig att befordra statssekreteraren till statsråd, till att börja med till statsråd utan portfölj.

Det kan ju ta lite tid att hitta såna.

https://www.svd.se/dags-trada-fram–bo-balderson-i-stor-svd-intervju

Vill understryka att jag inte har med Bo Balderson att göra annat än som läsare under åren 1968 till 1990. Jag har visserligen blivit intervjuad i Svd och min hustru och jag har två hundar men inte sexton barn. Så många skulle vara svårt att gömma undan. Dessutom, till skillnad mot statsrådet, skulle jag inte ha råd.

Fagerdal hade två årstider. Vinter när det var Lucia, Julgran, Julgransplundring och någon gång skridskoåkning på det frusna kärret på andra sidan vägen.

Sommar när det var spring i parken, klättra i träden där vi gömde oss för tant Hulda som ville att de äldre syskonen Lillemor och Kari skulle passa Kristina men det växte hon ifrån.  Det var också hallon, smultron, äpplen, en gång bananer från första bananbåten men då fick jag titta på.

En tid fanns en tam Kaja. Kaja omkom genom att försöka flyga genom ett cykelhjul när hjulet snurrade.

Och en boxertik, Raija . Raija jagade dom få bilar som fanns på den tiden. Raija bar hem igelkottar fast taggarna stack hål i läpparna som blödde.

Det fanns ett utedass med mer än en ring som man kunde kika in i bakifrån men jag kan inte påminna mig att vi fick se några bakar.

En vår såg vi en ormboll. En massa ormar som hade slingrat sig samman på ett soligt ställe och kämpade för att få mest sol.

Men det som lever starkast kvar är julgransplundringarna. Det var värme, det var ljus, det var rött, det var gult, det var grönt. Läsk och godispåsar och nån present Det var fiol, det var piano men ingen tog det piano. Det var verkligen Bullerbyjular i Sörgårdens Fagerdal.

När börjar tiden löpa?

I mitt fall med en lång resa.

Eller kanske börjar den när min mor föddes. Eller morfar. Mor föddes 1911 och morfar  någon gång på 1800-talet.

Var? I  Lieksa strax hitom den östra gränsen mot Ryssland som då var ett storfurstendöme . Därifrån gick ett flyttlass till Joensuu och så småningom vidare till Viborg.

Då hade mormor dött och morfar hade gift om sig. Mor Tyyne hade klarat en handelsskoleexamen. (I vitt till vänster). Detta närmast att jämföra med en gymnasieekonom. Dessutom hade hon träffat min far Oiva och Oivas bror.

Min äldsta bror Osmo föddes 1935 i juni och Kari, mellanbror den 3 december 1938. Båda föddes i Viborg.

Lillebror Arto föddes i Helsingfors exakt nio månader efter Vinterkrigets utbrott. Då hade alla släktingar flyttat från Viborg via Lahti till Helsingfors

Livsresan med början i Storfurstendömet Ryssland gick genom en barndom som flyktingbarn  fyra mil norr om och i Uppsala, som tonåring med en fot än i Uppsala än i Helsingfors, ett vuxenliv med början runt 1960 genom decennier fram till idag: kärnkraftsteknik, kommunikation och omvärldsrelationer, internationell marknadsföring, företagsutveckling.

På Asea och ABB.

Där var min barndom med avstickare till Uppsala, Gävle, Siljan runt, Björklinge, Ärentuna, Skyttorp med flera.

Norrgården var farfar Viktor Hambergs med smedja, brygghus, lada, lagård och boningshus.

Sörgården började med Fagerdal där Lillemor och Kristina Svallin, Karis svenska systrar bodde. Själv bodde jag i Solhem, en par tre hundra meter söderut i en rätt så nybyggd funkisvilla som jag fortfarande kommer ihåg hur den var fördelad på tre våningar. Bakom en granhäck  kunde man hitta Fanny och Efraim Larsson, Efraims bussgarage och där bodde också min bror Osmo och hans svenska bror Rolf som till att börja med kallades Larsson.

Huset kallades av någon anledning för Korsnäs.

I Fagerdal fanns byggdens bryggeri som bryggde svagdricka. Där jobbade bland andra busschaufför Anderssons son och Hugo Söderlund med fru. Det var bygdens kulturella centrum tillsammans med Viksta prästgård. Ivar var kulturellt intresserad, spelade piano och fiol, läste böcker och brann för konst. Han blev senare vän med Bror Hjort. Svea Svallin var hängiven nykterist ledande inom IOGT.

Redan som barn lärde man sig att IOGT betydde  Idioter Och Gamla Tanter. I IOGTs lokal höll Ivar Svallin föredrag, här arrangerades amatörteater, visades film med mera.Den ungdom som blev ertappad med att bruka alkoholhaltiga drycker kunde bli utesluten.

Jag såg min första film där, Snövit och de sju  dvärgarna. Den natten drömde jag mardrömmar.

Lillemor och Kari fick sätta sig i en balja på Scenen och sjunga “Nu åker vi till prästen för att gifta oss förresten” eller något i den åldern lika pinsamt. Tävlar med när jag på avslutningen i första klass 1948  skulle framträda med “Jag är en liten vårlök som sticker upp min knopp genom mossan under mossan i smältvatnets dropp” . Medan jag skulle hålla händerna som glasögon.

Så var det Mellangården. Det var Risby by med en tre fyra lantbruk och ganska många barn. Efraim Larssons buss körd av chauffören Andersson brukade köra ner och vända i Risby som var sista stoppet på turen från Uppsala. Det hände att vi barn åkte med och det hände att barnen i Risby när det var halt på vägen åkte kana dragna av bussen. Det hände en gång att en pojke fastnade när räcket för bagage ramlade ner. Han släpades med i ett par kilometer till Korsnäs medan hans bror gråtande jagade efter på cykel. Jag råkade bli den som såg att en skugga försvann i mörkret men han fångades in. Hade klarat sig förvånansvärt bra. Distriktssköterskan i Björklinge sydde några stygn så blev han nästan som ny efter några dagar.

Den som är observant kanske har upptäckt att “mellangården” kan missförstås. Det finns ingen avsiktlig tanke som är tänkt att väcka missförstånd. Inte finns det heller någon medveten koppling till Risby by.

Information om Fagerdal: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fagerdal

Mitt liv kan jag dela upp i perioder, 1930-talet är föräldrarnas, 1940-talet är min barndom, 1950-talet min finska exil, 1960-talet är början på ingenjörens bana, 1970-talet informatören och omröstningen om kärnkraft, 1980-talet internationell marknadsföring av kärnkraftverk, 1990-talet företagskonsult inom ABB, 2000-talet avtrappning i Skåne under” hundåren”

Det har varit en enorm utveckling på de flesta områden. En illustration kan vara Aftonbladets löpsedel från tidigt 1970-tal.

Den är sann, den är dramatisk, en spegling av överklasssen i överklasskvarteren, rasmotsättningar och vapenvåld.

Inget nytt under solen men idag hade löpsedeln sett annorlunda ut. Det är inte PK att använda n-ordet. Löpsedeln trycktes när det hotade storstrejk inom LKAB och vänstervågen som börjat i Paris hade svept över världen. Kanske var det därför den kom till?

För att motarbeta min skrivkramp kommer jag att göra våld på kronologin och skriva om det som dyker upp i minnet

Då var flygvapnet på väg att bli stort även internationellt sett. Strax efter kriget började expansionen, bl a  med en flyguppvisning på Ärna norr om Uppsala, F16 numera nedlagt som så mycket annat inom försvaret. Anna och Sven med ett par goda vänner var där med sin inneboende läkarstudent. En glad filur som spolade av sin godisklubbba som han sen gav till mig, lyfte upp mig på sina axlar så att jag skulle kunna se något. Vi fick se både gammalt och nytt, Mustang, Vampire och till och med ett jetplan.

Läkarstudenten hette inte Per Mobil. Mobilen var inte uppfunnen.  Han hette Per Uddén.

Uppfinnare av Permobilen, ett stort steg framåt när det gäller handikapstöd.

https://www.bing.com/images/search?q=permobil+ab&FORM=HDRSC2

Under mina år i Solhem blev jag för första gången bekant med en luftstrupe. Bekant och bekant. Det hände sig att ett av flygvapnets jaktplan, en Mustang från F16 i Uppsala, störtade en bit öster om Viksta. Det blev ett utflyktsmål. Jag hade tydligen lärt mig cykla för jag kom till nedslagsplatsen per cykel. Det var den stora händelsen just då. Den samlade folk som diskuterade och lät sig informeras av några som visste mer en andra. Dom kunde peka ut ett smalt träd som hade fångat upp den omkomne pilotens luftstrupe. Vare sig strupen eller piloten fanns kvar.

Ett decennium senare kördes Djurgårdsloppet i Helsingfors, TT Motorcyklar och racingbilar. En av motorcyklisterna krockade med ett träd och dog. Hans luftstrupe hittades på en gren.

Så får vi ta ett stort steg framåt i tiden där i möter Paolo, då kirurg på Karolinska Institutet. Alla konstgjorda luftstrupar Paolo opererat dog. Institutet fick leta upp en ny kirurg och styrelse. Styrelsen utser fortfarande Nobelpristagaren i medicin.

       Det var kanske inte bättre förr men det var häftigare åskväder.

Hos mormor och morfar i Fjuckby hände det att det sprutade “eld” en par meter ut från en väggkontakt. Jag har sett ett klotformat elektriskt fenomen sväva över en diskbänk. En natt tände blixten eld på en höhässsja. Under ett träd låg en ko på rygg med sina fyra ben i vädret.

Man fick lära sig att aldrig ställa sig under ett träd. Helst skulle man sätta sig i en bil.

För att öka åskskräcken cirkulerade vandringshistorier. En var om en bonde som rädddade sin lagård från att brinna ner genom att sparka på en rullande klotblixt så att den ändrade riktning. Lagården antändes aldrig men bonden blev lam i sparkbenet.

Jag såg aldrig den bonden och det gjorde inte dom som berättade om händelsen. Det var alltid en bekants bekant.

Viksta var samlingsnamnet på den ort som jag kom att bo längst i så långt i mitt liv. Tre år, inte illa. Solhem låg strax norr om Korsnäs där Rolf och Osmo bodde. Kari bodde i Fagerdal. I Vikstaby fanns två livsmedelsbutiker. En gång i veckan kom fiskbilen med bland annat salt sill och räkor kylda med riktig is.Från Fagerdal levererades svagdricka som med dagens mått mätt var en förfärlig dryck. I Uvlunge bodde Farfar Viktor som var bonde och smed. Det var här som jag blev hundbiten på riktigt under pågående höslåtter.

Min mor Tyynes resa började  i Lieksa nära den ryska gränsen som då inte var någon gräns. Finland var ett storfurstendöme under tsaren. Ett första steg var att flytta till Joensuu, ett andra till Viborg via Villmanstrand. Tyynes födesleår var 1911