Jag har inget minne av att jag stammade under mina år i Sverige. Men jag hade uppenbarligen stammat tidigare eftersom Tyyne i ett brev till Anna frågar hur det stod till med mitt tal. Tydligen hade jag stammat kraftigt under mina tre första år.
När jag hade kommit tillbaka till Helsingfors och skulle börja i andra klass stammade jag i vissa situationer. P och K var de svåra ljuden. Tyyne skickade ner mig till mjölkbutiken för att köpa en gaspolett. I stället kom jag hem med ett franskbröd som på finska heter polakka.
Kommer väl ihåg hur p p po po po pol pol pol polakka i stället för poletti. Fick gå en gång till.
Stamningen satt i upp i realskolan. Den märktes i första hand av i samband med namnupprop. ArtoKaKaKaKaleviKaKaKaKaipainen.Kan inte påminna mig att den var till större besvär.
Kan det vara så att den osäkerhet som rådde under de första åren på 1940-talet med brister i försörjningen av i stort sett allt, ved, vatten, el, mat byggde upp en oro hos de vuxna som smittade av sig på barnen?
Oron var berättigad. Min bror Osmo var inbokad på ett tåg till Sverige men nånting hade blivit fel. Hans avresa fick skjutas upp ett dygn. I Tammerfors låg resterna av det tåg Osmo inte kom med. Alla dog i en bombträff.
Det fanns anledning till oro.