Uppsala i mitt minne var tvåvånings trähus de flesta med toalett utanför bostaden. Ett dass per våning var lyx.
Vår trerummare på Idrottsgatan 8 var höjden av lyx. Nybyggt med badrum, modernt kök enligt den tidens mått för att inte tala om öppen spis.
Till Nannaskolan tog man sig antingen med spårvagn till Stortorget och en kort promenad tillbaka längs järnvägen eller så cyklade man. Hade man inte registreringsskylt på cykeln kunde man bli stoppad av polis och bli bötfälld.
I ett grannhus bodde Lars, min första och bästa kompis i Uppsla som jag kastade en stor sten i huvudet på.
På andra sidan Lars gata låg två gamla tegelbruk, nedlagda men mycket fanns kvar. Till exempel en hög med aska som var väldigt speciell. Slängde man en sten i askan slog det upp an kvast av glödheta partiklar som dalade ner och slocknade. Gnistregnet tog aldrig slut men en olycka hände så lätt.
En tre fyra hus från oss låg korsningen mellan Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan. Där höll ett litet gäng ungdomar till varav en, ledaren, idag skulle ha varit Sverigedemokrat eller medlem i Bevara Sverige Svenskt, BSS.
Mer än en gång blev jag jagad av honom, en gång ända upp i Lars trappa. Då blev jag så rädd att jag kissade på mig.
Men det hände trevliga saker också. En sommardag med strålande sol fick jag följa med Lars mamma och pappa och en morbror på utflykt per cykel med filtar, saft, kaffe och bullar. När de var färdigfestat berättade morbrodern en spökhistoria.I denna solstrålande miljö lyckades han skapa verklig spökstämning.Imponerande!