Vad betyder de riktigt unga åren för vad man växer upp till?
Jag föddes i Helsingfors nästan exakt 9 månader efter Vinterkrigets utbrott. Då hade min mor och far, Tyyne och Oiva med mina bröder Osmo och Kari evakuerats från Viborg. Bröderna skickades som krigsbarn till Sverige. Tyyne och Oiva separerade. Kvar i Helsingfors blev mor Tyyne och jag. Finland hade då återvunnit de områden som gått förlorade i Vinterkriget. De första två och ett halvt åren var ett ställnngskrig då man slogs i stillastående skyttegravar. En del karelare flyttade tilllbaka till sina hemman. Tyyne och jag gjorde ett besök i Viborg, den stad som Tyyne förmodligen varit lyckligst i. Det var dit hon flyttade efter sin ekonomiexamen, det var där hon gifte sig och det var där hon födde två söner av tre. Besöket finns dokumenterat på ett vykort från Viborg med “hälsningar från det glada Viborg”.
Har hört berättas att Tyyne och jag aldrig aldrig aldrig skulle skiljas åt. Det trodde jag på ända tills jag var tre år.
Då sattes jag och en massa andra barn på ett tåg. Jag fick en avskedspresent, en bilderbok i lite grövre papp som var som ett dragspel. Den höll jag om när jag somnade. När jag vaknade fanns inte boken mer. En pojke med en leksaksbåt i trä hade lastat sin båt med bitar av min bok. Den kom inte tillbaka hur mycket jag än grät. Tanterna som passade oss hade inte tid att göra något.
Sen finns inget minne innan jag kommit till Anna och Sven i Solhem. Där satt jag under köksbordet och ropade på mera bulla har det berättats. Från och med då började jag få en bild av mina två bröder Osmo och Kari som redan kommit till Sverige.
Jag fick en egen värld som omfattade Viksta, Fagerdal, Risby, Uvlunge och så småningom Uppsala dit vi flyttade 1946, Idrottsgatan 8 som blev basen för mitt första skolår, början på min utbildning som kanske skulle fortsätta på det tekniska gymnasiet tyckte Sven, han som var den starkaste, roligaste, snällaste. Men det skulle komma annat emellan
Men idyllen skulle komma att raceras. Den första signalen var att min bror Kari kom på besök. Med sig hade han en tant som jag inte kände igen. Det var min finska bor Tyyne. Vi gjorde bland annat en Siljan runt resa.
Det blev slutet för mig som krigsbarn. I augusti skulle jag resa från Gamla stan i Stockholm till Salutorget i Helsingfors. Inte ens den stora starka snälla Sven kunde hindra det. I Helsingfors möttes vi av Tyyne som jag aldrig fick nån mor barn relation med trots att hon som jag insett efteråt gjorde en fantastisk insats tillsammans med sin nya man Paavo, brodern Mauris pappa.
Men faktum kvarstår. Jag har förlorat mitt minne, är jag svensk eller finne?
https://blogg.hambergs.nu/okategoriserat/det-underliga-aret/
https://blogg.hambergs.nu/okategoriserat/resan-osterut/