Utkast
Det var 1960-tal när centerpartiet ville byggga ett pärlband av känkraftverk längs Sveriges kuster. Jag hade programmerat ett program för beräkning av dynamiska förlopp i en kärnkraftseaktor. Men hur pass väl stämde beräkningarna med verkligheten? Vi hade en bra kontakt med en av de stora, General Electric som levererade kokvattenreaktorer, Boiling Water Reactor, BWRs. Många år senare skulleAsea-Atom övertas av Westinghouse som leverade Pressurised Water Reactors, PWRs. Mycket energi gick åt till att diskutera för och nackdelar med den ena vs den andra.
Hur som helst. Förslaget dök upp att jag skulle åka till Italien för att besöka det Italienska kraftföretaget ENEL liksom Vattenfall på den tiden helägt av staten. Enel hade ett kärnkraftverk, Carigliano i södra Italien. Leverantör var General Electric.
Kom till Rom en onsdag, hyrde en bil för att köra söderut. Letade mig ut, passerade Latina innan jag kom till ett motell vid Garigliano floden. Blev väl omhändertagen dagen efter. Guidad runt kärnkraftverket. Jag var helt fokuserad på att hitta utskrifter från dynamiska förlopp som till exempel reaktorsnabbstopp. Stopp blev det men inte på reaktorn. Istället kom verkschefen och lotsade mig ut, jag blev utvisad. Blev till att planera återresan till Rom på Lördag förmiddag
Att komma in i Rom en lördag kring 12 var en upplevelse. I en jätterondell vis Colloseum hade “alla” Roms bilar sammlats.. Trafiken stog still. inga filer. Bilarna verkade totalblockera varann. efter ett tag insåg jag att enda sättet att ta sig fram var ett kila in sig på minsta lilla lucka och sepofantabletter. Det hjälpte. Alla kom framåt en liten bit i taget även jag. Sista kvarteret upp emot hotellet kom jag dock att köra mot trafiken, ekelriktat men inga poliser.
En och en halv dag i Rom. Till fots. Ensam. Inte utan viss dramatik.
Såg det mesta, Sixtinska kapellet, Fontana di Trevi men ingen Anita Ekberg. Colloseum utan martyrer. St Petersplatsen från andra våningen på en dubbelddäckad buss längst fram.Ingen Påve men Leonardo da Vincis Pietas i katedralen. Duvor och flera duvor.
Orken började ta slut efter ett dygn. Se Rom på en dag, sedan dö. På söndag eftermiddag möter jag en turist med karta som tycktes mer vilsen än jag. Han letade efter en bestämd restaurang som han blivit rekommenderad. Vi hittar den och det verkar lika bra att vi äter tillsammans. En artig rockhängerska tar hand om våra ytterrockar och lotsar oss in till vårt bord. Det är bara vi två in i en skum lokal som redan nu börjatr osa katt. Vi är de enda gästerna och det dröjer inte länge förrän jag är den enda gästen. “Turisten” med kartan har försvunnit.Även jag valde att försvinna ut men inte förrän notan betalats över 20000 lire vilket var mycket pengar på den tiden. Min reskassa var slut.
Nu fanns det plötsligt många damer när jag hämtade ut mina ytterkläder. En frågade mig om inte det inträffade blivit en läxa vilket på sitt sätt det blivit dubbelt upp men det visste jag ine då. Inte förrän jag kommit hem till Sverige.
På väg från Arlanda stannar jag för en liftare, en tjej som ska till en kompis mellan Enköping och Västerås. Snart börjar honberätta att en kollega hade erbjudit 100 SEK för ett samlag vilket hon hade tackat nej till. Nu var hon i ekonomisk knipa. Hade erbjudandet kommit idag hade hon tackat ja. Om båda var “hela och rena” var det väl inte någon större grej. Vi kom fram till dit hon skulle steg hon ur bilen med kommentaren “Tack i alla fall”. Kanske skullwe jag höjt hennes självkänsla genom att tala om att jag inga pengar hade?