Där var min barndom med avstickare till Uppsala, Gävle, Siljan runt, Björklinge, Ärentuna, Skyttorp med flera.

Norrgården var farfar Viktor Hambergs med smedja, brygghus, lada, lagård och boningshus.

Sörgården började med Fagerdal där Lillemor och Kristina Svallin, Karis svenska systrar bodde. Själv bodde jag i Solhem, en par tre hundra meter söderut i en rätt så nybyggd funkisvilla som jag fortfarande kommer ihåg hur den var fördelad på tre våningar. Bakom en granhäck  kunde man hitta Fanny och Efraim Larsson, Efraims bussgarage och där bodde också min bror Osmo och hans svenska bror Rolf som till att börja med kallades Larsson.

Huset kallades av någon anledning för Korsnäs.

I Fagerdal fanns byggdens bryggeri som bryggde svagdricka. Där jobbade bland andra busschaufför Anderssons son och Hugo Söderlund med fru. Det var bygdens kulturella centrum tillsammans med Viksta prästgård. Ivar var kulturellt intresserad, spelade piano och fiol, läste böcker och brann för konst. Han blev senare vän med Bror Hjort. Svea Svallin var hängiven nykterist ledande inom IOGT.

Redan som barn lärde man sig att IOGT betydde  Idioter Och Gamla Tanter. I IOGTs lokal höll Ivar Svallin föredrag, här arrangerades amatörteater, visades film med mera.Den ungdom som blev ertappad med att bruka alkoholhaltiga drycker kunde bli utesluten.

Jag såg min första film där, Snövit och de sju  dvärgarna. Den natten drömde jag mardrömmar.

Lillemor och Kari fick sätta sig i en balja på Scenen och sjunga “Nu åker vi till prästen för att gifta oss förresten” eller något i den åldern lika pinsamt. Tävlar med när jag på avslutningen i första klass 1948  skulle framträda med “Jag är en liten vårlök som sticker upp min knopp genom mossan under mossan i smältvatnets dropp” . Medan jag skulle hålla händerna som glasögon.

Så var det Mellangården. Det var Risby by med en tre fyra lantbruk och ganska många barn. Efraim Larssons buss körd av chauffören Andersson brukade köra ner och vända i Risby som var sista stoppet på turen från Uppsala. Det hände att vi barn åkte med och det hände att barnen i Risby när det var halt på vägen åkte kana dragna av bussen. Det hände en gång att en pojke fastnade när räcket för bagage ramlade ner. Han släpades med i ett par kilometer till Korsnäs medan hans bror gråtande jagade efter på cykel. Jag råkade bli den som såg att en skugga försvann i mörkret men han fångades in. Hade klarat sig förvånansvärt bra. Distriktssköterskan i Björklinge sydde några stygn så blev han nästan som ny efter några dagar.

Den som är observant kanske har upptäckt att “mellangården” kan missförstås. Det finns ingen avsiktlig tanke som är tänkt att väcka missförstånd. Inte finns det heller någon medveten koppling till Risby by.

Information om Fagerdal: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fagerdal

Mitt liv kan jag dela upp i perioder, 1930-talet är föräldrarnas, 1940-talet är min barndom, 1950-talet min finska exil, 1960-talet är början på ingenjörens bana, 1970-talet informatören och omröstningen om kärnkraft, 1980-talet internationell marknadsföring av kärnkraftverk, 1990-talet företagskonsult inom ABB, 2000-talet avtrappning i Skåne under” hundåren”

Det har varit en enorm utveckling på de flesta områden. En illustration kan vara Aftonbladets löpsedel från tidigt 1970-tal.

Den är sann, den är dramatisk, en spegling av överklasssen i överklasskvarteren, rasmotsättningar och vapenvåld.

Inget nytt under solen men idag hade löpsedeln sett annorlunda ut. Det är inte PK att använda n-ordet. Löpsedeln trycktes när det hotade storstrejk inom LKAB och vänstervågen som börjat i Paris hade svept över världen. Kanske var det därför den kom till?

För att motarbeta min skrivkramp kommer jag att göra våld på kronologin och skriva om det som dyker upp i minnet

Då var flygvapnet på väg att bli stort även internationellt sett. Strax efter kriget började expansionen, bl a  med en flyguppvisning på Ärna norr om Uppsala, F16 numera nedlagt som så mycket annat inom försvaret. Anna och Sven med ett par goda vänner var där med sin inneboende läkarstudent. En glad filur som spolade av sin godisklubbba som han sen gav till mig, lyfte upp mig på sina axlar så att jag skulle kunna se något. Vi fick se både gammalt och nytt, Mustang, Vampire och till och med ett jetplan.

Läkarstudenten hette inte Per Mobil. Mobilen var inte uppfunnen.  Han hette Per Uddén.

Uppfinnare av Permobilen, ett stort steg framåt när det gäller handikapstöd.

https://www.bing.com/images/search?q=permobil+ab&FORM=HDRSC2

Under mina år i Solhem blev jag för första gången bekant med en luftstrupe. Bekant och bekant. Det hände sig att ett av flygvapnets jaktplan, en Mustang från F16 i Uppsala, störtade en bit öster om Viksta. Det blev ett utflyktsmål. Jag hade tydligen lärt mig cykla för jag kom till nedslagsplatsen per cykel. Det var den stora händelsen just då. Den samlade folk som diskuterade och lät sig informeras av några som visste mer en andra. Dom kunde peka ut ett smalt träd som hade fångat upp den omkomne pilotens luftstrupe. Vare sig strupen eller piloten fanns kvar.

Ett decennium senare kördes Djurgårdsloppet i Helsingfors, TT Motorcyklar och racingbilar. En av motorcyklisterna krockade med ett träd och dog. Hans luftstrupe hittades på en gren.

Så får vi ta ett stort steg framåt i tiden där i möter Paolo, då kirurg på Karolinska Institutet. Alla konstgjorda luftstrupar Paolo opererat dog. Institutet fick leta upp en ny kirurg och styrelse. Styrelsen utser fortfarande Nobelpristagaren i medicin.

       Det var kanske inte bättre förr men det var häftigare åskväder.

Hos mormor och morfar i Fjuckby hände det att det sprutade “eld” en par meter ut från en väggkontakt. Jag har sett ett klotformat elektriskt fenomen sväva över en diskbänk. En natt tände blixten eld på en höhässsja. Under ett träd låg en ko på rygg med sina fyra ben i vädret.

Man fick lära sig att aldrig ställa sig under ett träd. Helst skulle man sätta sig i en bil.

För att öka åskskräcken cirkulerade vandringshistorier. En var om en bonde som rädddade sin lagård från att brinna ner genom att sparka på en rullande klotblixt så att den ändrade riktning. Lagården antändes aldrig men bonden blev lam i sparkbenet.

Jag såg aldrig den bonden och det gjorde inte dom som berättade om händelsen. Det var alltid en bekants bekant.

Viksta var samlingsnamnet på den ort som jag kom att bo längst i så långt i mitt liv. Tre år, inte illa. Solhem låg strax norr om Korsnäs där Rolf och Osmo bodde. Kari bodde i Fagerdal. I Vikstaby fanns två livsmedelsbutiker. En gång i veckan kom fiskbilen med bland annat salt sill och räkor kylda med riktig is.Från Fagerdal levererades svagdricka som med dagens mått mätt var en förfärlig dryck. I Uvlunge bodde Farfar Viktor som var bonde och smed. Det var här som jag blev hundbiten på riktigt under pågående höslåtter.

Min mor Tyynes resa började  i Lieksa nära den ryska gränsen som då inte var någon gräns. Finland var ett storfurstendöme under tsaren. Ett första steg var att flytta till Joensuu, ett andra till Viborg via Villmanstrand. Tyynes födesleår var 1911

Sven Hambergs kusin Solveig hade två grabbar ungefär jämnåriga med mig. Det var mellan en och två kilometer från deras gård till Solhem. Vi brkade leka  när Anna och jag hämtade mjölk, ägg eller vad nu kunde vara. Det hände väl också att vi hälsade på bara för att.

En dag ringde telefonen. Solveigs man var på väg hem på sin lättviktare, 98 kubiks motorcykel där motor och bensintank var monterade på en herrcykel med 28 tums ballongdäck. Krävde inget körkort. Kunde komma upp i 70 km/timme. Var inte särskilt stabil men den här gången handlade det inte om stabilitet.

Framgaffeln gick av. Fritt fall framåt från full fart till tvästopp. Föraren dog på stört.

Det här var ju ett samtalsämne länge. Själv körde jag lättviktare i sängen innan jag somnade och  framaxelbrott med fall framåt ingick. Många år senare skulle jag göra en närmare bekantskap med lättviktare.

Conny Persson, Pias kusin:

Hur kan det vara så jobbigt att rulla nerför Åreskutan?
Träningsvärk i tummar händer och lår !
Men det var det värt – väldigt roligt !

Arto:

I min ensiffriga ungdom tyckte en kusin att vi skulle cykla till en handelsbod vid den nordgående åsen mellan Uppsala och Björklinge. Godis lockade, kusinen var stadd vid kassa. Sista etappen var med mina ögon mätt tvärbrant. Jag hade ännu inte lärt mig stanna cykeln kontrollerat. Helst skulle det finnas en låda att sätta foten på.
Det fanns ingen låda. Färden gick fortare och fortare och till slut fann jag ingen annat utväg än att lägga mig i sidled med cykeln till priset av ett ringformat blodrött spår i höjd med naveln.
Kusinen blev så rädd att han cyklade hem till Bredåker som ligger strax norr om Gamla Uppsala.
Själv tog jag mig med cykel till mormor och morfars snickeri i Fjuckby.
Med detta sagt ska man veta att det är en viss höjdskillnad mellan Åre och den aktuella grusåsen till Åres fördel men till cyklistens nackdel.