Att vara barn på 40-talet när det inte fanns TV och inte mycket till radio var annorlunda än nu. Barn förväntades göra som vuxna sa. Ett exempel var långfredagen som fått sitt namn av att för barn var den väldigt lång. En dag blir det om man ska sitta på en stol från det man vaknar tills det är dags att lägga sig igen. Den underhållning som bjöds var att gunga med benen

Så vuxna brukade ta chansen att skratta åt andra. Några exempel:

Vi hade av någon bortglömd anledning åkt taxi till Uppsala, 4 mil. Taxi på den tiden hade flera benämningar, droska, taxi eller taxameter som brukade  förkortas till taxa..

Jag var exalterad över resan till Uppsala. Berättade om den med inlevelse och glädje. Alla vuxna brast i skratt. Jag fatttade ingenting. Vid besök hos en grannnfamilj lockades jag att berätta historien en gång till. Samma reaktion för att detta kloka och vackra barn hade åkt till Uppsala i en taska. Taska var ordet och jag insåg att det var inte historien man skrattade åt utan mig.

Sven började något år efter att jag kom att arbeta som försäljare, resande för ett bokverk som hette Lantmannens Bok. Sven tränade sin presentation och vässade sina argument efter material han fått från förlaget men med mig som kund. Jag lärde mig vad som skulle sägas. En gång när farfar Viktor och jag var ensammma hemma satt vi oss i Viktors kontorsrum. Då tänkte jag se till att farfar blev  en riktigt duktig säljare. Så jag körde programmet med inlevelse. Vi blev överraskade av ett stormande jubel utifrån. Det var en handfull manliga släktingar som hade lyssnat ett bra tag.

Det verkade vara ännu roligare än att åka taska.

Men det var inte bara barn som blev skrattade åt. En sommar hade Anna köpt en mörkblå klänning som på den blå bakgrunden hade många, väldigt många, små röda hus med gulliga små fönster som släppte ut det varmt gula, gulliga ljuset. Stora syster Eva hade ett genomträngande skratt och hennes son Sixten var inte sämre. De förenades i ett högt, ihållande och oavbrutet skratt. Inte alls den reaktion Anna hade väntat sig när vi startade den två mil långa cykelturen från Solhem till Fjuckby snickerifabrik i Ärentuna. Anna tog mig på cykeln och trampade hem igen.

Anna kände sig kränkt och där passade ordet kränkt verkligen in.

Storasystrar är verkligen inte att leka med, då heller. Åtminstone inte alla gånger