1948 när jag kom tillbaka till Helsingfors hade det varit sommar OS i London. I Finland kunde man köpa en kortlek som dels kunde spelas om vem som kunde samla flest medaljer, eller poäng men, som också kunde användas som en vanlig kortlek med 52 kort och två jokrar. Den använde vi flitigt men den kompletterades snart med an vanlig kortlek och en bok som hette Kortoxen. I den fanns ett brett utbud av kortspel som vi provade vilket gick utomordentligt bra sånär på ett spel som dessutomvisde en verklig brisdt i Kortoxen.
Spelet var bridge som på några fåtal sidor presenterades som ett spel för tre spelare. Osmo som storebror fick uppgiften att utifrån Kortoxens innehåll presentera bridgens regler för sina två yngre bröder. Det tog tid och småbröderna blev allt fnittrigare och Osmo blev alltmer frustrerad. Slutade med att kortleken åkte i väggen och de tre bröderna ägnade sig åt något annat.
Med en tjock bok av Culbertson gjorde jag ett nytt fösök att tränga in i bridgens mysterier. Detta slutade i en matförgiftnint på grund av förkolnade potatisbitar i en ungsgrating. Hulkande över toastolen roterade krotfärger och valörer för mina ögon. Under de närmaste åren dominerades spelintresset av poker, kille och monopol.
Kille utttalas med scheljud, inte som många skåningar hävdar med hårt K, Kille. . Eller som en kollega en gång sa: “Vill du ha tjex tilll Tjaffet Tjattarina
Synpunkter kan skickas till arto.hamberg@gmail.com