Den här utsikten över Centralstationens entre’, Nationalteaterns torn och järnvägstorget såg vi ofta både från American Information Center AIC och från ett cafe’ som så småningom serverade Coca-Cola när skrämselpropagandan för denna dryck förlorat sin kraft. AIC var en tillgång. Där kunde vi hämta informationsmaterial som kartor med alla staterna som då var 48. Varje stat hade en liten bild som var tänkt att fånga just den statens särprägel. Dessutom kunde man låna hem tidningar som Life Magazine som gavs ut en gång per vecka från 1933 till 1972.  Life inspirerade till den svenska bildtidningen Se, här med Zara Leander på omslaget.

Den gata som går till vänster om den mörka byggnaden till höger leder till Elisabethsgatan med Svenska Reallyceum. Bara ett par hundra meter från torget låg vad som då var Helsingfors modernaste biograf där vi såg “Den purpurröda manteln” i Cinemascope. Manteln som hade tillhört Jesus hade Richard Burton vunnit på tärning under Jesu kors. Summerar man alla reliksamlingar som säger sig ha en bit av Den Purpurröda Manteln skulle man kunna täcka ett par fotbollsplaner.

Ett under större än Cinemascope trots att Kari och jag gjorde vad vi kunde för att övertyga oss om att det vi såg verkligen var tredimensionellt

Om det var just denna gång kan jag inte svära på men en gång när vi var på bio och jag som vanligt tjatade “vad säger dom Vad säger dom” rann det över för Kari som fräste till att “skaffa dig glasögon”. Det gjorde jag. när vi kom till Uppsala. Jag vet fortarande i vilket hus och i vilket hörn optikern hade sin butik. När Sven och jag kom ut på gatan, jag med nya glasögon, då inträffade ett verkligt under. Jag kom ut i en ny värld. skarpa linjer, klara färger, Musik, Oh What a wonderful world, över hustaken.

1948 när jag kom tillbaka till Helsingfors hade det varit sommar OS i London. I Finland kunde man köpa en kortlek som dels kunde spelas om vem som kunde samla flest medaljer, eller poäng men, som också kunde användas som en vanlig kortlek med 52 kort och två jokrar. Den använde vi flitigt men den kompletterades snart med an vanlig kortlek och en bok som hette Kortoxen. I den fanns ett brett utbud av kortspel som vi provade vilket gick utomordentligt bra sånär på ett spel som dessutomvisde en verklig brisdt i Kortoxen.

Spelet var bridge som på några fåtal sidor presenterades som ett spel för tre spelare. Osmo som storebror fick uppgiften att utifrån Kortoxens innehåll presentera bridgens regler för sina två yngre bröder. Det tog tid och småbröderna blev allt fnittrigare och Osmo blev alltmer frustrerad. Slutade med att kortleken åkte i väggen och de tre bröderna ägnade sig åt något annat.

Med en tjock bok av Culbertson gjorde jag ett nytt fösök att tränga in i bridgens mysterier. Detta slutade i en matförgiftnint på grund av förkolnade potatisbitar i en ungsgrating. Hulkande över toastolen roterade krotfärger och valörer för mina ögon. Under de närmaste åren dominerades spelintresset av poker, kille och monopol.

Kille utttalas med scheljud, inte som många skåningar hävdar med hårt K, Kille. . Eller som en kollega en gång sa: “Vill du ha tjex tilll Tjaffet Tjattarina

Synpunkter kan skickas till arto.hamberg@gmail.com

Jag småsprang en sen eftermiddag. Det gällde att skaffa sig ett lånekort så fort som möjligt. Vi hade flyttat från Tavastvägen och Berghälls bibliotek till Båtsmansgatan och Rikardsgatans huvudbibliotek. Lånekort krävde målsmans godkännande och email hade man inte ens drömt om.

Så jag sprang hemifrån till Rikardsgatan, fyllde i nödvändiga uppgifter, sprang till Båtsmansgatan för att få målsmans underskrift, Tillbaka till biblioteketför att få det splirrandes nya lånekortet.

Inte nog med det. Det nya kortet gällde även vuxenavdelningen så nu kunde jag läsa “Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist eller Strindbergs “En dåres försvarstal”. Den senare skev Strinsdberg på franska.

Snobb. Jag fick leta upp en svensk översättning

Tavastvägen

Tavastvägen som vi bodde på låg vid den röda pricken längst upp till höger. Den gröna linjen är vägen till skolan.

Den vackraste flickan av alla hette Anja. Anja hade långt blont hår och var den givna Lucian i klass 2 och 3. Ett tag fick jag för mig att jag skulle visa mitt  intresse. På väg hem sprang jag förbi Anja, stannade vid ett skyltfönster. När Anja gått förbi sprang jag om henne igen till ett nytt skyltfönster och så vidare men det gav inte mycket resultat så det hela rann ut i sanden.

Vid det gula krysset fick jag erfara att den enes bröd kan bli den andres död. Det var där jag blev överkörd av en kooperativ brödbil. Inte för att den var kooperativ utan för att jag sprang ut i gatan utan att se mig för tillräckligt. Vaknade i ett rum jag inte kände igen. Tyyne var där tillsammans med Siiri, en väninna som jobbade sim kock på en båt. Tyyne berättade att jag hade yrat om mamma innan jag vaknade. Jag hoppadess att det var Anna jag hade ropat på. Ville inte att jag hade ropat på Tyyne. Lika lite som jag ville prata finska under mina två första år i Helsingfors.

Min räddning fann jag vid den röda pricken längst upp till vänster, Berghälls Bibliotek med läsesal och bokutlåning. Där satt jag i stort sett varje ledig timme. Jag fick tillgång till ungdomsavdelningen. Indianböcker var fortfarande aktuella liksom böcker om djur som betedde sig som människor, klassiker som Greven av Montecristo, De Tre Musketörerna, Jack Londons Varghunden bland andra. En bok utspelade sig i Australien. Kommer inte ihåg vad den hette men hjälten blev nergrävd i en myrstack. Han klarade sig.