Conny Persson, Pias kusin:

Hur kan det vara så jobbigt att rulla nerför Åreskutan?
Träningsvärk i tummar händer och lår !
Men det var det värt – väldigt roligt !

Arto:

I min ensiffriga ungdom tyckte en kusin att vi skulle cykla till en handelsbod vid den nordgående åsen mellan Uppsala och Björklinge. Godis lockade, kusinen var stadd vid kassa. Sista etappen var med mina ögon mätt tvärbrant. Jag hade ännu inte lärt mig stanna cykeln kontrollerat. Helst skulle det finnas en låda att sätta foten på.
Det fanns ingen låda. Färden gick fortare och fortare och till slut fann jag ingen annat utväg än att lägga mig i sidled med cykeln till priset av ett ringformat blodrött spår i höjd med naveln.
Kusinen blev så rädd att han cyklade hem till Bredåker som ligger strax norr om Gamla Uppsala.
Själv tog jag mig med cykel till mormor och morfars snickeri i Fjuckby.
Med detta sagt ska man veta att det är en viss höjdskillnad mellan Åre och den aktuella grusåsen till Åres fördel men till cyklistens nackdel.

Sven Hambergs kusin Solveig hade två grabbar ungefär jämnåriga med mig. Det var mellan en och två kilometer från deras gård till Solhem. Vi brkade leka  när Anna och jag hämtade mjölk, ägg eller vad nu kunde vara. Det hände väl också att vi hälsade på bara för att.

En dag ringde telefonen. Solveigs man var på väg hem på sin lättviktare, 98 kubiks motorcykel där motor och bensintank var monterade på en herrcykel med 28 tums ballongdäck. Krävde inget körkort. Kunde komma upp i 70 km/timme. Var inte särskilt stabil men den här gången handlade det inte om stabilitet.

Framgaffeln gick av. Fritt fall framåt från full fart till tvästopp. Föraren dog på stört.

Det här var ju ett samtalsämne länge. Själv körde jag lättviktare i sängen innan jag somnade och  framaxelbrott med fall framåt ingick. Många år senare skulle jag göra en närmare bekantskap med lättviktare.

Min mor Tyynes resa började  i Lieksa nära den ryska gränsen som då inte var någon gräns. Finland var ett storfurstendöme under tsaren. Ett första steg var att flytta till Joensuu, ett andra till Viborg via Villmanstrand. Tyynes födesleår var 1911

Viksta var samlingsnamnet på den ort som jag kom att bo längst i så långt i mitt liv. Tre år, inte illa. Solhem låg strax norr om Korsnäs där Rolf och Osmo bodde. Kari bodde i Fagerdal. I Vikstaby fanns två livsmedelsbutiker. En gång i veckan kom fiskbilen med bland annat salt sill och räkor kylda med riktig is.Från Fagerdal levererades svagdricka som med dagens mått mätt var en förfärlig dryck. I Uvlunge bodde Farfar Viktor som var bonde och smed. Det var här som jag blev hundbiten på riktigt under pågående höslåtter.

       Det var kanske inte bättre förr men det var häftigare åskväder.

Hos mormor och morfar i Fjuckby hände det att det sprutade “eld” en par meter ut från en väggkontakt. Jag har sett ett klotformat elektriskt fenomen sväva över en diskbänk. En natt tände blixten eld på en höhässsja. Under ett träd låg en ko på rygg med sina fyra ben i vädret.

Man fick lära sig att aldrig ställa sig under ett träd. Helst skulle man sätta sig i en bil.

För att öka åskskräcken cirkulerade vandringshistorier. En var om en bonde som rädddade sin lagård från att brinna ner genom att sparka på en rullande klotblixt så att den ändrade riktning. Lagården antändes aldrig men bonden blev lam i sparkbenet.

Jag såg aldrig den bonden och det gjorde inte dom som berättade om händelsen. Det var alltid en bekants bekant.

Under mina år i Solhem blev jag för första gången bekant med en luftstrupe. Bekant och bekant. Det hände sig att ett av flygvapnets jaktplan, en Mustang från F16 i Uppsala, störtade en bit öster om Viksta. Det blev ett utflyktsmål. Jag hade tydligen lärt mig cykla för jag kom till nedslagsplatsen per cykel. Det var den stora händelsen just då. Den samlade folk som diskuterade och lät sig informeras av några som visste mer en andra. Dom kunde peka ut ett smalt träd som hade fångat upp den omkomne pilotens luftstrupe. Vare sig strupen eller piloten fanns kvar.

Ett decennium senare kördes Djurgårdsloppet i Helsingfors, TT Motorcyklar och racingbilar. En av motorcyklisterna krockade med ett träd och dog. Hans luftstrupe hittades på en gren.

Så får vi ta ett stort steg framåt i tiden där i möter Paolo, då kirurg på Karolinska Institutet. Alla konstgjorda luftstrupar Paolo opererat dog. Institutet fick leta upp en ny kirurg och styrelse. Styrelsen utser fortfarande Nobelpristagaren i medicin.

Då var flygvapnet på väg att bli stort även internationellt sett. Strax efter kriget började expansionen, bl a  med en flyguppvisning på Ärna norr om Uppsala, F16 numera nedlagt som så mycket annat inom försvaret. Anna och Sven med ett par goda vänner var där med sin inneboende läkarstudent. En glad filur som spolade av sin godisklubbba som han sen gav till mig, lyfte upp mig på sina axlar så att jag skulle kunna se något. Vi fick se både gammalt och nytt, Mustang, Vampire och till och med ett jetplan.

Läkarstudenten hette inte Per Mobil. Mobilen var inte uppfunnen.  Han hette Per Uddén.

Uppfinnare av Permobilen, ett stort steg framåt när det gäller handikapstöd.

https://www.bing.com/images/search?q=permobil+ab&FORM=HDRSC2

Mitt liv kan jag dela upp i perioder, 1930-talet är föräldrarnas, 1940-talet är min barndom, 1950-talet min finska exil, 1960-talet är början på ingenjörens bana, 1970-talet informatören och omröstningen om kärnkraft, 1980-talet internationell marknadsföring av kärnkraftverk, 1990-talet företagskonsult inom ABB, 2000-talet avtrappning i Skåne under” hundåren”

Det har varit en enorm utveckling på de flesta områden. En illustration kan vara Aftonbladets löpsedel från tidigt 1970-tal.

Den är sann, den är dramatisk, en spegling av överklasssen i överklasskvarteren, rasmotsättningar och vapenvåld.

Inget nytt under solen men idag hade löpsedeln sett annorlunda ut. Det är inte PK att använda n-ordet. Löpsedeln trycktes när det hotade storstrejk inom LKAB och vänstervågen som börjat i Paris hade svept över världen. Kanske var det därför den kom till?

För att motarbeta min skrivkramp kommer jag att göra våld på kronologin och skriva om det som dyker upp i minnet

Där var min barndom med avstickare till Uppsala, Gävle, Siljan runt, Björklinge, Ärentuna, Skyttorp med flera.

Norrgården var farfar Viktor Hambergs med smedja, brygghus, lada, lagård och boningshus.

Sörgården började med Fagerdal där Lillemor och Kristina Svallin, Karis svenska systrar bodde. Själv bodde jag i Solhem, en par tre hundra meter söderut i en rätt så nybyggd funkisvilla som jag fortfarande kommer ihåg hur den var fördelad på tre våningar. Bakom en granhäck  kunde man hitta Fanny och Efraim Larsson, Efraims bussgarage och där bodde också min bror Osmo och hans svenska bror Rolf som till att börja med kallades Larsson.

Huset kallades av någon anledning för Korsnäs.

I Fagerdal fanns byggdens bryggeri som bryggde svagdricka. Där jobbade bland andra busschaufför Anderssons son och Hugo Söderlund med fru. Det var bygdens kulturella centrum tillsammans med Viksta prästgård. Ivar var kulturellt intresserad, spelade piano och fiol, läste böcker och brann för konst. Han blev senare vän med Bror Hjort. Svea Svallin var hängiven nykterist ledande inom IOGT.

Redan som barn lärde man sig att IOGT betydde  Idioter Och Gamla Tanter. I IOGTs lokal höll Ivar Svallin föredrag, här arrangerades amatörteater, visades film med mera.Den ungdom som blev ertappad med att bruka alkoholhaltiga drycker kunde bli utesluten.

Jag såg min första film där, Snövit och de sju  dvärgarna. Den natten drömde jag mardrömmar.

Lillemor och Kari fick sätta sig i en balja på Scenen och sjunga “Nu åker vi till prästen för att gifta oss förresten” eller något i den åldern lika pinsamt. Tävlar med när jag på avslutningen i första klass 1948  skulle framträda med “Jag är en liten vårlök som sticker upp min knopp genom mossan under mossan i smältvatnets dropp” . Medan jag skulle hålla händerna som glasögon.

Så var det Mellangården. Det var Risby by med en tre fyra lantbruk och ganska många barn. Efraim Larssons buss körd av chauffören Andersson brukade köra ner och vända i Risby som var sista stoppet på turen från Uppsala. Det hände att vi barn åkte med och det hände att barnen i Risby när det var halt på vägen åkte kana dragna av bussen. Det hände en gång att en pojke fastnade när räcket för bagage ramlade ner. Han släpades med i ett par kilometer till Korsnäs medan hans bror gråtande jagade efter på cykel. Jag råkade bli den som såg att en skugga försvann i mörkret men han fångades in. Hade klarat sig förvånansvärt bra. Distriktssköterskan i Björklinge sydde några stygn så blev han nästan som ny efter några dagar.

Den som är observant kanske har upptäckt att “mellangården” kan missförstås. Det finns ingen avsiktlig tanke som är tänkt att väcka missförstånd. Inte finns det heller någon medveten koppling till Risby by.

Information om Fagerdal: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fagerdal

När börjar tiden löpa?

I mitt fall med en lång resa.

Eller kanske börjar den när min mor föddes. Eller morfar. Mor föddes 1911 och morfar  någon gång på 1800-talet.

Var? I  Lieksa strax hitom den östra gränsen mot Ryssland som då var ett storfurstendöme . Därifrån gick ett flyttlass till Joensuu och så småningom vidare till Viborg.

Då hade mormor dött och morfar hade gift om sig. Mor Tyyne hade klarat en handelsskoleexamen. (I vitt till vänster). Detta närmast att jämföra med en gymnasieekonom. Dessutom hade hon träffat min far Oiva och Oivas bror.

Min äldsta bror Osmo föddes 1935 i juni och Kari, mellanbror den 3 december 1938. Båda föddes i Viborg.

Lillebror Arto föddes i Helsingfors exakt nio månader efter Vinterkrigets utbrott. Då hade alla släktingar flyttat från Viborg via Lahti till Helsingfors

Livsresan med början i Storfurstendömet Ryssland gick genom en barndom som flyktingbarn  fyra mil norr om och i Uppsala, som tonåring med en fot än i Uppsala än i Helsingfors, ett vuxenliv med början runt 1960 genom decennier fram till idag: kärnkraftsteknik, kommunikation och omvärldsrelationer, internationell marknadsföring, företagsutveckling.

På Asea och ABB.

Fagerdal hade två årstider. Vinter när det var Lucia, Julgran, Julgransplundring och någon gång skridskoåkning på det frusna kärret på andra sidan vägen.

Sommar när det var spring i parken, klättra i träden där vi gömde oss för tant Hulda som ville att de äldre syskonen Lillemor och Kari skulle passa Kristina men det växte hon ifrån.  Det var också hallon, smultron, äpplen, en gång bananer från första bananbåten men då fick jag titta på.

En tid fanns en tam Kaja. Kaja omkom genom att försöka flyga genom ett cykelhjul när hjulet snurrade.

Och en boxertik, Raija . Raija jagade dom få bilar som fanns på den tiden. Raija bar hem igelkottar fast taggarna stack hål i läpparna som blödde.

Det fanns ett utedass med mer än en ring som man kunde kika in i bakifrån men jag kan inte påminna mig att vi fick se några bakar.

En vår såg vi en ormboll. En massa ormar som hade slingrat sig samman på ett soligt ställe och kämpade för att få mest sol.

Men det som lever starkast kvar är julgransplundringarna. Det var värme, det var ljus, det var rött, det var gult, det var grönt. Läsk och godispåsar och nån present Det var fiol, det var piano men ingen tog det piano. Det var verkligen Bullerbyjular i Sörgårdens Fagerdal.

Minne! Jag har tappat mitt minne!
Är jag svensk eller finne?
Kommer inte ihåg…

Men jag kommer ihåg att en kväll när jag lagt mig på ovanvåningen i Solhem hörde jag att Anna och Sven hade himlans roligt. Vet inte vad dom höll på med men oj vad dom skrattade. Jag blev mer och mer avundsjuk och mer och mer ledsen. Till slut brast jag i gråt. Och på små barns vis grät jag väl högre och högre. Till slut lyckades jag. Anna och Sven kom upp och undrade vad som stod på. Jag berättade om något jag hört på nyheterna under dagen. Statsminister Per-Albin Hansson var död. Så grät jag en skvätt till. Föräldrarna undrade varför jag grät över det. Han hjälpte Finland sa jag.

Långt senare togs en liknande händelse upp i en deckare av pseudonymen Bo Balderson. I den kommer en statssekretare in från ett veritabelt störtregn som gjort statssekreteraren genomvåt från topp till tå. Rasande över läget tar statsekreteraren en Dagens Nyheter ur tidningshyllan och börjar frenetiskt riva sönder den för att få torkmaterial att stoppa i sina våta skor.

Tage Erlander råkar se detta och ser också att tidningen är dagens nummer som går till ett hårt angrepp mot Erlander och hans regering. Erlander blir rörd över Statssekreterarens uppenbara lojalitet. På stående fot beslutar han sig att befordra statssekreteraren till statsråd, till att börja med till statsråd utan portfölj.

Det kan ju ta lite tid att hitta såna.

https://www.svd.se/dags-trada-fram–bo-balderson-i-stor-svd-intervju

Vill understryka att jag inte har med Bo Balderson att göra annat än som läsare under åren 1968 till 1990. Jag har visserligen blivit intervjuad i Svd och min hustru och jag har två hundar men inte sexton barn. Så många skulle vara svårt att gömma undan. Dessutom, till skillnad mot statsrådet, skulle jag inte ha råd.

Att vara barn på 40-talet när det inte fanns TV och inte mycket till radio var annorlunda än nu. Barn förväntades göra som vuxna sa. Ett exempel var långfredagen som fått sitt namn av att för barn var den väldigt lång. En dag blir det om man ska sitta på en stol från det man vaknar tills det är dags att lägga sig igen. Den underhållning som bjöds var att gunga med benen

Så vuxna brukade ta chansen att skratta åt andra. Några exempel:

Vi hade av någon bortglömd anledning åkt taxi till Uppsala, 4 mil. Taxi på den tiden hade flera benämningar, droska, taxi eller taxameter som brukade  förkortas till taxa..

Jag var exalterad över resan till Uppsala. Berättade om den med inlevelse och glädje. Alla vuxna brast i skratt. Jag fatttade ingenting. Vid besök hos en grannnfamilj lockades jag att berätta historien en gång till. Samma reaktion för att detta kloka och vackra barn hade åkt till Uppsala i en taska. Taska var ordet och jag insåg att det var inte historien man skrattade åt utan mig.

Sven började något år efter att jag kom att arbeta som försäljare, resande för ett bokverk som hette Lantmannens Bok. Sven tränade sin presentation och vässade sina argument efter material han fått från förlaget men med mig som kund. Jag lärde mig vad som skulle sägas. En gång när farfar Viktor och jag var ensammma hemma satt vi oss i Viktors kontorsrum. Då tänkte jag se till att farfar blev  en riktigt duktig säljare. Så jag körde programmet med inlevelse. Vi blev överraskade av ett stormande jubel utifrån. Det var en handfull manliga släktingar som hade lyssnat ett bra tag.

Det verkade vara ännu roligare än att åka taska.

Men det var inte bara barn som blev skrattade åt. En sommar hade Anna köpt en mörkblå klänning som på den blå bakgrunden hade många, väldigt många, små röda hus med gulliga små fönster som släppte ut det varmt gula, gulliga ljuset. Stora syster Eva hade ett genomträngande skratt och hennes son Sixten var inte sämre. De förenades i ett högt, ihållande och oavbrutet skratt. Inte alls den reaktion Anna hade väntat sig när vi startade den två mil långa cykelturen från Solhem till Fjuckby snickerifabrik i Ärentuna. Anna tog mig på cykeln och trampade hem igen.

Anna kände sig kränkt och där passade ordet kränkt verkligen in.

Storasystrar är verkligen inte att leka med, då heller. Åtminstone inte alla gånger

V Gurra eller Gustav V har jag inte träffat

                     Gurra V Pinne däremot dvs Gustav VI. Träffat och träffat. Det var väl ett par hundra personer som träffades i ett cirkustält när det var invigningslunch med anledning av kärnkraftverket Oskarsahamn 1. Då satt jag vänd mot kungen med en bordsrad mellan oss. Kungen däremot satt med ryggen mot mig. Troligen beroende på felaktig information till den adjutant som hade hand om bordsplaceringen.

    Arvprinsen Gustav Adolf har jag inte träffat men jag lyssnade på nyheterna om hur Dakotaplanet han omkom i på Kastrup beroende på att någon hade glömt något handgrepp under startrutinerna. Men till skillnad mot när Per Albin dog grät jag inte denna gång. Är jag måhända innerst inne republikan? Men, jag skulle aldrig rösta på Trump,

Karl XVI däremot, honom har jag både sett och träffat. Det senare vid ett kungabesök på Forsmarks kärnkraftverk. Såg honom  tillsammans med Drottning Silvia gjorde jag på Hotel Camino Real i Mexico City. Då var kungafamijens allt-i-allo Elisabeth Tarras Wahlberg tämligen ny i sin roll. Sverige hade en industridelegation på besök med Marcus Wallenberg, Lars Halle Asea-Atom, Anders Wall med flera. Wallenberg fick åka hem i förtid. Mer än 80 fyllda blev den tunna luften för mycket eller “för litet”.

Vid ombordstigning på flygplanet sätter jag mig till rätta på den billigare sidan av skynket då jag ser en man jag känner. Ett glatt hej från mig ger ett hej tillbaka men med något tomt i blicken. Anders Wall Beijerinvest.

Tredje gången jag såg Kungen var på ett hotell i Västerås. Pia, Sven Bergqvist och jag var där med ett femtiotal journalister,  medlemmar i Mellansvenska Publicistklubben. Sigfried Leijonhufvud var deras ordförande. Efter middagen gick vi tre till baren. Den var tom men vissa bord var upptagna enligt ett par sköna damer som väntade på bättre tider. Så småningom kom det in ett gäng herrar som sätter sig. Plötsligt säger Sven “Är det inte kungen som sitter därborta?”.  Som Martin Ljungs “Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta?). Sven hade rätt. Det var kungen och han hade med sig Archibald Hamilton, Noppe Lefwenhaupt med flera och, har vi lärt oss långt efteråt, de sköna damerna var kaffeflickor. Även SÄPO var med. Underliga äro kungens vägar. Och underligare var att ingen av de femtio journalisterna skrev en rad om detta.

Drottning Silvia såg jag första gången i rulltrappan på nuvarande Kulturhuset vid Sergels torg. Då var det tillfälligt riksdagens lokal medan riksdagshuset renoverades, Skulle nästan kunnat peta på henne om det inte hade varit för fyra säkerhetsmän, James Bond Light, två före och två efter.

Andra gången var som sagt i Mexico City.

Tredje gången var när vi , Pia och jag, var på Nobelmiddag i Blå Hallen Stockholms stadshus.

Jag hade varit delaktig i planeringen av en internationell kvalitetskonferens som avslutades med en Nobelmiddag efter samma meny som hade använts något år innan. Det var ganska pampigt med dryga tusen deltagare. Vid bordet framför oss satt Silvia, Percy Barnevik med flera men – Barnevik fick inte heller Silvia till bordet

Första gången jag “upplevde” Victoria var den 14 juli 1977. Mina söner Markus och Mikko och jag seglade genom Fårösund på väg till kalkhamnen Slite på Gotlands östra sida när artilleriet började skjuta med anledning att Sverige fått en prinsessa som så småningom döptes till Victoria som ännu längre fram i tiden blev Kronprinsessa.

Ännu längre fram i tiden var vi på samma konferens i Malmö till stöd för hjärnforskning. Vi satt på samma rad 6 stolar från.

Dessutom har jag flugit från Seoul till Tokyo i sällskap med Prinsessan Lilian, Prins Bertil samt Gunnar Eriksson huvudägare i Facit Åtvidaberg och ledamot i Olympiska Kommitte’n.

Vi fyra var de enda i första klass men det är en annan historia.

Under detta besök träffade jag Reefat El Syed. Det var innan han blev Reefat med hela folket. Jag frågade vad han var intreserad av, samarbetsparteners inom läkemedelsbranscehn. Ungefär då blev Fermenta den börsraket som växte sig tillräckligt stor för att kunna lägga bud på P G Gyllenhammars Volvo. Affären fick aldrig slutgiltig prövning . Den stöp på att Reefats doktorshatt visade sig vara falsk.

Solhem, Det var där min bror Kari och jag lärde oss att gå vilse i skogen och hitta rätt igen. Det var där jag lärde mig åka skidor både plant och i den lilla backe som fanns bakom Korsnäs. Det var där jag ställde upp som villebråd när Rolf och Osmo kastade skidstavar vid mina fötter. Det slutade med en skidstav i knäskålen. Sängläge med ont ben och någon grad feber. Det var där vi tog en genväg genom skogen och blev jagade av en flock kor. När vi ökade farten ökade korna farten. Till slut sprang vi i full korriär, hoppade över grinden. Cyklarna hämtade vi när korna, eller om det var kvigor, ledsnade på att vänta , skingrades till att söka matnyttigare saker att göra.

Det var under den här tiden jag lärde känna Tom Puss, en modig katt tecknad avToonder  en belgare publicerad i Dagens Nyheter. Av någon anledning      hade vi DN. Kan inte ha varit särskilt vanligt, det fanns ju UNT, Uppsala Nya Tidning.

Tom Puss hade en stor björn, Bumble som kompis. Tillsammansskulle dess två besegra den elake Professor Getskägg som höll till i en vulkan där han utvecklade och tillverkade robotar som Getskägg tänkte använda till att erövra hela jorden.

Mycket mer spännande än Jönssons Katt i Såningsmannen

En annan julklapp ett år var en sats Meccano som man kunde skruva och muttra med skapandes patenterbara tekniska lösningar på problem och behov som ännu inte hade upptäckts.

Sven hade börjat som resande säljare. Anna och Svens brevväxlade och många brev finns kvar. Innan skolstarten flyttade vi till Idrottsgatan 8 i Uppsala, den första röda pricken på bilden. Den andra blå pricken är Folkungagatan 2C som blev Annas och Svens adress  tills det blev dags att flytta till ett äldreboende  runt sekelskiftet.

Våren 1947 flyttade vi till  Annas föräldrahem Fjuckby i Ärentuna församling. Ärentuna kyrka låg Anna varmt om hjärtat. Där hade Anna döpts, gått i skola, konfirmerats gift sig. Dessutom fanns där Mormor och Morfars familjegrav. Efter en nära anhörigs död förväntades åtminstone kvinnorna vara svatklädda upp mot ett år och graven skulle vårdas med ogräsrensning och färska blommor. Anna levde upp till den traditionen

Mormor och morfars familjegrav låg i den vänstra gravstensraden på bild. . Innan skolstarten flyttade vi till Uppsala till Idrottsgatan 8, den första röda pricken på bilden. Den andra blå pricken är Folkungagatan 2C som blev Annas och Svens adress  tills det blev dags att flytta till ett äldreboende  runt sekelskiftet.

Men dit var det långt och mycket vatten skulla rinna under Fyrisåns broar.

Mitt första skolår gick jag i Nannaskolan som då var sprillandes ny. Fönstren till vänster om vinkeln en trappa upp, där låg mitt klassrum.

Jag har inget minne av att jag stammade under mina år i Sverige. Men jag hade uppenbarligen stammat tidigare eftersom Tyyne i ett brev till Anna frågar hur det stod till med mitt tal. Tydligen hade jag stammat kraftigt under mina tre första år.

När jag hade kommit tillbaka till Helsingfors och skulle börja i andra klass stammade jag i vissa situationer. P och K var de svåra ljuden. Tyyne skickade ner mig till mjölkbutiken för att köpa en gaspolett. I stället kom jag hem med ett franskbröd som på finska heter polakka.

Kommer väl ihåg hur p p po po po pol pol pol polakka i stället för poletti. Fick gå en gång till.

Stamningen satt i upp i realskolan. Den märktes i första hand av i samband med namnupprop. ArtoKaKaKaKaleviKaKaKaKaipainen.Kan inte påminna mig att den var till större besvär.

Kan det vara så att den osäkerhet som rådde under de första åren på 1940-talet med brister i försörjningen av i stort sett allt, ved, vatten, el, mat byggde upp en oro hos de vuxna som smittade av sig på barnen?

Oron var berättigad. Min bror Osmo var inbokad på ett tåg till Sverige men nånting hade blivit fel. Hans avresa fick skjutas upp ett dygn. I Tammerfors låg resterna av det tåg Osmo inte kom med. Alla dog i en bombträff.

Det fanns anledning till oro.

Uppsala i mitt minne var tvåvånings trähus de flesta med toalett utanför bostaden. Ett dass per våning var lyx.

Vår trerummare på Idrottsgatan 8 var höjden av lyx. Nybyggt med badrum, modernt kök enligt den tidens mått för att inte tala om öppen spis.

Till Nannaskolan tog man sig antingen med spårvagn till Stortorget och en kort promenad tillbaka längs järnvägen eller så cyklade man. Hade man inte registreringsskylt på cykeln kunde man bli stoppad av polis och bli bötfälld.

I ett grannhus bodde Lars, min första och bästa kompis i Uppsla som jag kastade en stor sten i huvudet på.

På andra sidan Lars gata låg två gamla tegelbruk, nedlagda men mycket fanns kvar. Till exempel en hög med aska som var väldigt speciell. Slängde man en sten i askan slog det upp an kvast av glödheta partiklar som dalade ner och slocknade. Gnistregnet tog aldrig slut men en olycka hände så lätt.

En tre fyra hus från oss låg korsningen mellan Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan. Där höll ett litet gäng ungdomar till varav en, ledaren, idag skulle ha varit Sverigedemokrat eller medlem i Bevara Sverige Svenskt, BSS.

Mer än en gång blev jag jagad av honom, en gång ända upp i Lars trappa. Då blev jag så rädd att jag kissade på mig.

Men det hände trevliga saker också. En sommardag med strålande sol fick jag följa med Lars mamma och pappa och en morbror på utflykt per cykel med filtar, saft, kaffe och bullar. När de var färdigfestat berättade morbrodern en spökhistoria.I denna solstrålande miljö lyckades han skapa verklig spökstämning.Imponerande!

Från Idrottsgatan på andra sidan Fyrisån kunde man se två skolor, den ana för blivande folkskollärare, den andra för gymnasieingenjörer. Den senare pekade Sven på och sa att den ska du gå på men det skulle jag inte alls. Jag skulle skicks tillbaka till Finland.

Det är fortfarande svårt att skriva om detta.

När jag gick första klass i Uppsala hade Kari redan rest till Finland. Hjälpsamma bekanta övertalade Tyyne att han givetvis skulle gå i finsk skola vilket gjorde att Kari fick gå om klass 2 när jag gick klass 1. Tyyne och Kari hälsade på i början av sommaren. Då gjorde Hambergs och Svallins en utflykt i två bilar, Siljan runt, en heldagsresa  Dalarna. Jag blev inte riktigt klok på vem tanten var som Kari kom med. Dessutom pratade Kari lite lustigt. Finskan hade färgat av sig.

Kari och jag kom på ett sätt att fördriva tiden och, visade det sig, driva Sven mot vansinnets gräns genom att till en enfaldig melodi sjunga tvåstämmigt om sånt vi såg under resans gång:

En ko en ko en kokokoko

En häst en häst en hä hä hä häst

ett hu ett hu ett hu hu hu hus och så vidare tills Sven exploderade och det blev tyst i bilen

Rundan gick bra. Tyyne och Kari reste tillbaka till Helsingfors. Jag blev kvar i Uppsla men jag tror inte att jag riktigt fattade att det var tillfälligt, inte förrän det var en eller ett par dagar kvar.

Då grät vi ifloder alla tre.

Färden till Helsingfors gick per båt från Stockholm. På den tiden var Gamla Stan kajen för Finlandsbåtarna. Tullen hade sin kontroll i envåningsbyggnader, den fanns plats att parkera. Båten var inte speciellt stor. Det räckte med en landgång som lyftes fram för hand av ett par gubbar. Gångdäck var bara obetydligt högre än kajen. Högst en par tre bilar som lyftes ombord med kran fick plats. Osmo var min fasta punkt. Vi reste i däcksplats och det var verkligen däcksplats.

Vi hittade varsin tältstol typ solstol som vi ställde upp under ett  tak. Det hade tre väggar men var öppet akteröver. Vi var utrustade i vinterkläder och hade varsin filt. Resan skulle ta 24 timmar. Det var kallt. Det var långtråkigt

Vi hade smörgåsar och saft. Turades om att gå på toa. När Osmo var på toa kom en finlandssvensk man med fru. Mannen brydde sig inte om att jag sa att stolen var upptagen. Däcksstolarna var till för alla. Frun skämdes. Mannen satt kvar även när Osmo kom. En stor knöl.

Men vi kom fram så småningom. Det som sitter kvar är hissfärden från gatunivå till våning 7. Då Osmo sa att “så är man hemma igen” och jag i tanken försökte hålla med men det kunde jag inte. Jag var inte hemma. Jag var i en lägenhet på ett rum och kök med sovalkov. Köket var för matlagning, äta fick man göra i rummet som också var Tyynes och Paavos sovrum. Varje kväll ställdes där upp en tältsäng och två träbockar på vilket lades två två meter långa runda “stockar” som satt ihop med markistyg. Där skulle Tyyne sova. Vi tre bröder höll till i sovalkoven, en våningsäng och en vanlig. Det fanns en toalett med tvättställ. En gång i veckan gick alla till bastun som det fanns minst en av per kvarter. Läggdags var 1900. Jag vet inte hur många nätter jag borrade ner huvet i kudden under täcket för att dölja den gråt som kändes som den skulle kunna spränga bröstet.

I gryningen kvittrade Tyyne “Kuckeli ku, klockan är sju”. Då var det dags att vakna. Som en följd av bombningarna fanns det inte tillräckligt många skollokaler. Osmo och Kari hade tur, deras klasser hade förmiddagspass. Min klass började efter lunch. Det var en lång och tråkig förmiddag men det gav ju tid att läsa.

Nio månader till den sista maj året därpå. Sista maj var den dag då sommarlovet började i Finland. Sista maj blev den dag vi åkte hem till Sverige.

Tavastvägen

Tavastvägen som vi bodde på låg vid den röda pricken längst upp till höger. Den gröna linjen är vägen till skolan.

Den vackraste flickan av alla hette Anja. Anja hade långt blont hår och var den givna Lucian i klass 2 och 3. Ett tag fick jag för mig att jag skulle visa mitt  intresse. På väg hem sprang jag förbi Anja, stannade vid ett skyltfönster. När Anja gått förbi sprang jag om henne igen till ett nytt skyltfönster och så vidare men det gav inte mycket resultat så det hela rann ut i sanden.

Vid det gula krysset fick jag erfara att den enes bröd kan bli den andres död. Det var där jag blev överkörd av en kooperativ brödbil. Inte för att den var kooperativ utan för att jag sprang ut i gatan utan att se mig för tillräckligt. Vaknade i ett rum jag inte kände igen. Tyyne var där tillsammans med Siiri, en väninna som jobbade sim kock på en båt. Tyyne berättade att jag hade yrat om mamma innan jag vaknade. Jag hoppadess att det var Anna jag hade ropat på. Ville inte att jag hade ropat på Tyyne. Lika lite som jag ville prata finska under mina två första år i Helsingfors.

Min räddning fann jag vid den röda pricken längst upp till vänster, Berghälls Bibliotek med läsesal och bokutlåning. Där satt jag i stort sett varje ledig timme. Jag fick tillgång till ungdomsavdelningen. Indianböcker var fortfarande aktuella liksom böcker om djur som betedde sig som människor, klassiker som Greven av Montecristo, De Tre Musketörerna, Jack Londons Varghunden bland andra. En bok utspelade sig i Australien. Kommer inte ihåg vad den hette men hjälten blev nergrävd i en myrstack. Han klarade sig.

Jag småsprang en sen eftermiddag. Det gällde att skaffa sig ett lånekort så fort som möjligt. Vi hade flyttat från Tavastvägen och Berghälls bibliotek till Båtsmansgatan och Rikardsgatans huvudbibliotek. Lånekort krävde målsmans godkännande och email hade man inte ens drömt om.

Så jag sprang hemifrån till Rikardsgatan, fyllde i nödvändiga uppgifter, sprang till Båtsmansgatan för att få målsmans underskrift, Tillbaka till biblioteketför att få det splirrandes nya lånekortet.

Inte nog med det. Det nya kortet gällde även vuxenavdelningen så nu kunde jag läsa “Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist eller Strindbergs “En dåres försvarstal”. Den senare skev Strinsdberg på franska.

Snobb. Jag fick leta upp en svensk översättning

1948 när jag kom tillbaka till Helsingfors hade det varit sommar OS i London. I Finland kunde man köpa en kortlek som dels kunde spelas om vem som kunde samla flest medaljer, eller poäng men, som också kunde användas som en vanlig kortlek med 52 kort och två jokrar. Den använde vi flitigt men den kompletterades snart med an vanlig kortlek och en bok som hette Kortoxen. I den fanns ett brett utbud av kortspel som vi provade vilket gick utomordentligt bra sånär på ett spel som dessutomvisde en verklig brisdt i Kortoxen.

Spelet var bridge som på några fåtal sidor presenterades som ett spel för tre spelare. Osmo som storebror fick uppgiften att utifrån Kortoxens innehåll presentera bridgens regler för sina två yngre bröder. Det tog tid och småbröderna blev allt fnittrigare och Osmo blev alltmer frustrerad. Slutade med att kortleken åkte i väggen och de tre bröderna ägnade sig åt något annat.

Med en tjock bok av Culbertson gjorde jag ett nytt fösök att tränga in i bridgens mysterier. Detta slutade i en matförgiftnint på grund av förkolnade potatisbitar i en ungsgrating. Hulkande över toastolen roterade krotfärger och valörer för mina ögon. Under de närmaste åren dominerades spelintresset av poker, kille och monopol.

Kille utttalas med scheljud, inte som många skåningar hävdar med hårt K, Kille. . Eller som en kollega en gång sa: “Vill du ha tjex tilll Tjaffet Tjattarina

Synpunkter kan skickas till arto.hamberg@gmail.com

Den här utsikten över Centralstationens entre’, Nationalteaterns torn och järnvägstorget såg vi ofta både från American Information Center AIC och från ett cafe’ som så småningom serverade Coca-Cola när skrämselpropagandan för denna dryck förlorat sin kraft. AIC var en tillgång. Där kunde vi hämta informationsmaterial som kartor med alla staterna som då var 48. Varje stat hade en liten bild som var tänkt att fånga just den statens särprägel. Dessutom kunde man låna hem tidningar som Life Magazine som gavs ut en gång per vecka från 1933 till 1972.  Life inspirerade till den svenska bildtidningen Se, här med Zara Leander på omslaget.

Den gata som går till vänster om den mörka byggnaden till höger leder till Elisabethsgatan med Svenska Reallyceum. Bara ett par hundra meter från torget låg vad som då var Helsingfors modernaste biograf där vi såg “Den purpurröda manteln” i Cinemascope. Manteln som hade tillhört Jesus hade Richard Burton vunnit på tärning under Jesu kors. Summerar man alla reliksamlingar som säger sig ha en bit av Den Purpurröda Manteln skulle man kunna täcka ett par fotbollsplaner.

Ett under större än Cinemascope trots att Kari och jag gjorde vad vi kunde för att övertyga oss om att det vi såg verkligen var tredimensionellt

Om det var just denna gång kan jag inte svära på men en gång när vi var på bio och jag som vanligt tjatade “vad säger dom Vad säger dom” rann det över för Kari som fräste till att “skaffa dig glasögon”. Det gjorde jag. när vi kom till Uppsala. Jag vet fortarande i vilket hus och i vilket hörn optikern hade sin butik. När Sven och jag kom ut på gatan, jag med nya glasögon, då inträffade ett verkligt under. Jag kom ut i en ny värld. skarpa linjer, klara färger, Musik, Oh What a wonderful world, över hustaken.

Pesten kom med botaniken. Pesten förgiftade sommmarloven. Det var pest att samla växter. Först trettio anonyma pressade. Andra året femtio pressade och alla 80 namngivna på svenska och latin. Ytterligare tjugo gånger två, totalt etthundratjugo växter i ett herbarium, varje växt prydligt uppsatt på papper.

Det var ju inte så att det första man ägnade sig åt på sommarlovet var att samla växter. I stället blev det så att när augusti närmade sig vaknade jag kallsvettig med mardrömmar om växtsamlandet.

Kari och jag klarade oss tack vare storebror Osmo som också hade samlat. Vi fick ihop varsina etthundratjugo. De som var bäst ville biologilektorn ha och inte var vi de som sa nej till en önskan från han som satte betygen.

Det fanns ett alternativ till växtsamlandet men jag vet inte nån som valt att samla insekter i stället. Att skutta runt på ängarna bland blommor och blad  med en fjärilshåv uppfatttades nog inte som riktigt manligt

Vad betyder de riktigt unga åren för vad man växer upp till?

Jag föddes i Helsingfors nästan exakt 9 månader efter Vinterkrigets utbrott. Då hade min mor och far, Tyyne och Oiva med mina bröder Osmo och Kari evakuerats från Viborg. Bröderna skickades som krigsbarn till Sverige. Tyyne och Oiva separerade. Kvar i Helsingfors blev mor Tyyne och jag.  Finland hade då återvunnit de områden som gått förlorade i Vinterkriget. De första två och ett halvt åren var ett ställnngskrig då man slogs i stillastående skyttegravar. En del karelare flyttade tilllbaka till sina hemman. Tyyne och jag gjorde ett besök i Viborg, den stad som Tyyne förmodligen varit lyckligst i. Det var dit hon flyttade efter sin ekonomiexamen, det var där hon gifte sig och det var där hon födde två söner av tre. Besöket finns dokumenterat på ett vykort från Viborg med “hälsningar från det glada Viborg”.

Har hört berättas att Tyyne och jag aldrig aldrig aldrig skulle skiljas åt. Det trodde jag på ända tills jag var tre år.

Då sattes jag och en massa andra barn på ett tåg. Jag fick en avskedspresent, en bilderbok i lite grövre papp som var som ett dragspel. Den höll jag om när jag somnade. När jag vaknade fanns inte boken mer. En pojke med en leksaksbåt i trä hade lastat sin båt med bitar av min bok. Den kom inte tillbaka hur mycket jag än grät. Tanterna som passade oss hade inte tid att göra något.

Sen finns inget minne innan jag kommit till Anna och Sven i Solhem. Där satt jag under köksbordet och ropade på mera bulla har det berättats. Från och med då började jag få en bild av mina två bröder Osmo och Kari som redan kommit till Sverige.

Jag fick en egen värld som omfattade Viksta, Fagerdal, Risby, Uvlunge och så småningom Uppsala dit vi flyttade 1946, Idrottsgatan 8 som blev basen för mitt första skolår, början på min utbildning som kanske skulle fortsätta på det tekniska gymnasiet tyckte Sven, han som var den starkaste, roligaste, snällaste. Men det skulle komma annat emellan

Men idyllen skulle komma att raceras. Den första signalen var att min bror Kari kom på besök. Med sig hade han en tant som jag inte kände igen. Det var min finska bor Tyyne. Vi gjorde bland annat en Siljan runt resa.

Det blev slutet för mig som krigsbarn. I augusti skulle jag resa från Gamla stan i Stockholm till Salutorget i Helsingfors. Inte ens den stora starka snälla Sven kunde hindra det. I Helsingfors möttes vi av Tyyne som jag aldrig fick nån mor barn relation med trots att hon som jag insett efteråt gjorde en fantastisk insats tillsammans med sin nya man Paavo, brodern Mauris pappa.

Men faktum kvarstår. Jag har förlorat mitt minne, är jag svensk eller finne?

https://blogg.hambergs.nu/okategoriserat/det-underliga-aret/

https://blogg.hambergs.nu/okategoriserat/resan-osterut/

Utkast

Det var 1960-tal när centerpartiet ville byggga ett pärlband av känkraftverk längs Sveriges kuster. Jag hade programmerat ett program för beräkning av dynamiska förlopp i en kärnkraftseaktor. Men hur pass väl stämde beräkningarna med verkligheten? Vi hade en bra kontakt med en av de stora, General Electric som levererade kokvattenreaktorer, Boiling Water Reactor, BWRs. Många år senare skulleAsea-Atom övertas av Westinghouse som leverade Pressurised Water Reactors, PWRs. Mycket energi gick åt till att diskutera för och nackdelar med den ena vs den andra.

Hur som helst. Förslaget dök upp att jag skulle åka till Italien för att besöka det Italienska kraftföretaget ENEL liksom Vattenfall på den tiden helägt av staten. Enel hade ett kärnkraftverk, Carigliano i södra Italien. Leverantör var General Electric.

Kom till Rom en onsdag, hyrde en bil för att köra söderut. Letade mig ut, passerade Latina innan jag kom till ett motell vid Garigliano floden. Blev väl omhändertagen dagen efter. Guidad runt kärnkraftverket. Jag var helt fokuserad på att hitta utskrifter från dynamiska förlopp som till exempel reaktorsnabbstopp. Stopp blev det men inte på reaktorn. Istället kom verkschefen och lotsade mig ut, jag blev utvisad. Blev till att planera återresan till Rom på Lördag förmiddag

Att komma in i Rom en lördag kring 12 var en upplevelse. I en jätterondell vis Colloseum hade “alla” Roms bilar sammlats.. Trafiken stog still. inga filer. Bilarna verkade totalblockera varann. efter ett tag insåg jag att enda sättet att ta sig fram var ett kila in sig på minsta lilla lucka och sepofantabletter. Det hjälpte. Alla kom framåt en liten bit i taget även jag. Sista kvarteret upp emot hotellet kom jag dock att köra mot trafiken, ekelriktat men inga poliser.

En och en halv dag i Rom. Till fots. Ensam. Inte utan viss dramatik.

Såg det mesta, Sixtinska kapellet, Fontana di Trevi men ingen Anita Ekberg. Colloseum utan martyrer. St Petersplatsen från andra våningen på en dubbelddäckad buss längst fram.Ingen Påve men  Leonardo da Vincis Pietas i katedralen. Duvor och flera duvor.

Orken började ta slut efter ett dygn. Se Rom på en dag, sedan dö. På söndag eftermiddag möter jag en turist med karta som tycktes mer vilsen än jag. Han letade efter en bestämd restaurang som han blivit rekommenderad. Vi hittar den och det verkar lika bra att vi äter tillsammans. En artig rockhängerska tar hand om våra ytterrockar och lotsar oss in till vårt bord. Det är bara vi två in i en skum lokal som redan nu börjatr osa katt. Vi är de enda gästerna och det dröjer inte länge förrän jag är den enda gästen. “Turisten” med kartan har försvunnit.Även jag valde att försvinna ut men inte förrän notan betalats över 20000 lire vilket var mycket pengar på den tiden. Min reskassa var slut.

Nu fanns det plötsligt många damer när jag hämtade ut mina ytterkläder. En frågade mig om inte det inträffade blivit en läxa vilket på sitt sätt det blivit dubbelt upp men det visste jag ine då. Inte förrän jag kommit hem till Sverige.

På väg från Arlanda stannar jag för en liftare, en tjej som ska till en kompis mellan Enköping och Västerås. Snart börjar honberätta att en kollega hade erbjudit 100 SEK för ett samlag vilket hon hade tackat nej till.  Nu var hon i ekonomisk  knipa. Hade erbjudandet kommit idag hade hon tackat ja. Om båda var “hela och rena” var det väl inte någon större grej. Vi kom fram till dit hon skulle steg hon ur bilen med kommentaren “Tack i alla fall”. Kanske skullwe jag höjt hennes självkänsla genom att tala om att jag inga pengar hade?

Gör ett försök att sparka liv i bloggen. Har varit ganska deppig en längre tid. Stirrar på skärmen. Jag spelar inte schack så Ingmar Bergmans Död får leta upp någon annan. själv blir jag mer och mer liknöjd. Närmar mig bleka dödens minut.

Detta får vara en början. Tar nu och tittar på en Netflixdokumentär om judeutrotningar.

Olympiaåret i Helsingfors 1052. Skolan slutade som vanligt den sista maj. Anna och Sven skulle med båt komma till Helsingfors i mitten av juni. Kari och jag fick flyga till Stockholm. Sen skulle jag följa med mina svenska föräldrar tillbaka med båt till den nybyggda Olympiakajen. På flyget blev vi erbjudna det ena och det andra men vi tackade konsekvent nej. Vi var helt överens om att det skulle kosta väldigt mycket att tacka ja. Och inte ville vi störa vuxna i arbete med att fråga. Väluppfostrade barn tidigt tränade att respektera boxens gränser.

Det var här på Båtsmansgatan 9 A 9  som Tyyne och Paavo köpte en aktie i motsvarigheten till Televerket.  Det viktiga med den aktien var att det medföljde en väggmonterad telefon. Jag kommer fortfarande ihåg telefonnummret: 52437. Så småningom lades till 7som första siffra, 752437

Det är de verkligt historiska händelsaerna som fastnar i minne.

Ensamkommande är fortfrande ensamkommande. Mamman, oftast är det mamman som skickar igäg sitt barn trots alla gånger mamman sagt att vi ska aldrig skiljas. Min mor ocj jag besökte vår hemstad Viborg när striderna tillfälligt var nerlagda, _Ett  vykort med hälsningar från det glada Viborg påminner

Vad är det som gör att mammor ändrar sig, skickar iväg sina barn? Är det hoppet att barnet ska få det bättre eller att mamman ska slippa höra barnets gråt?

Jag fick en bilderbok när jag sattes på tåget. Den bilderboken rev ett annat barn sönder när jag sov. Ingen kunde trösta mig för det.

I Tammerfors stod ett utbombat tåg utan överlevande barn, min äldsta bror skulle ha varit där men han hade missat tåget med ett dygn. Inga minnen från resten av resan. Jag hamnade hos Anna och Sven Hamberg i Solhem, -Viksta,  tre år gammal 1943. Jag lär ha suttit under köksbordet. Kommer fortfrande ihåg funkishusets planlösning. Egentligen skull jag placerats hos Söderlunds, Hugo med fru. Hugo jobbade för Ivar Svallin på bryggeriet men Hugo med fru ville ha en flicka så de valde en pekingeser i stället. En tik.

1948 var det dags för nästa trauma, resa tillbka till Helsingfors eftersom Finland behövde sina söner. Tio år tog det innan jag kunde flytta “hem” till Sverige igen

Väl kommen till Uppsala efter min finska värnplikthälsades alla gröna väkomna i universitetbyggnadens aua. Det hus som är märkt med “Att tänka fritt är stort men att  rätt är större” Tänk så många studenter som vridit och vänt på dessa ord, Vem avgör vem som tänker rätt?

Rektor Magnificus lyckades uppröra ett par studentskor med uppgiften att en av tre skulle vara gravid inom en par tre år.Påståendet hade uppfattats som synnerligen omoraliskt.

Mitt nästa möte var matematik i Sal nr 4. Fattade noll. Studentmatten i Finland låg tydligen snäppet efter på den tiden.  Läste upp gymnanisematten över en vinter och tog en filkad i matematik, fysik och teoretisk fysik på två  år.

Många år senare skulle jag sitta i sal 10 som en av tre , Bjöfn Gillberg,, moderat riksdagskvinna och jag.  Kommer inte ihåg att jag bidrog särskilt mycket då heller.